Med en prognostiserad direktavkastning, baserat på utdelningsprognoserna för 2013, på runt 7 procent för Tele2 och 6,5 procent för Telia Sonera så kan man undra vad investerarna tänker på.

Kan det finnas bättre ställen att parkera pengar på i väntan på antingen bättre tider eller Godot?

Men det kanske det inte är så enkelt. Kassaflödes- och direktavkastningsargumentet och den stabila intjäningen har ju varit standard för teleoperatörer under lång tid.

Detta har emellertid inte hindrat att europeiska teleoperatörer har varit en av de sektorer som har haft den sämsta kursutvecklingen av alla under det senaste året.

Bland dessa så har Tele2 hört till de sämre, medan Telia Sonera har utvecklats något bättre med en aktie som står och stampar på samma nivå som för ett år sedan.

• Efter 1:a kvartalet: Priskrig bara första steget för Telia.


Det finns naturligtvis många både goda och mindre goda skäl till att ha en avvaktande inställning till dessa aktier.

Ett skäl är just den allmänt avvaktande och nästan negativa inställningen till aktier generellt. De stora och tvära kasten på börsen har bränt många aktieägare och på en marknad där den dagliga prissättningen i mycket styrs av en mer eller mindre manipulerande robothandel, dåliga råd från kroniskt överoptimistiska råd från mäklare och analytiker har fått många, åtminstone mindre, aktörer att ge upp sitt aktiesparande.


Ett annat skäl är förstås att den här typen av företag är behängda med en icke oväsentlig politisk risk. Telia Sonera fick ju en rejäl dos negativ publicitet om sin verksamhet i rena diktaturer som Vitryssland och skendemokratier som Azerbadijan, Kazakhstan med flera. Att säkerhetstjänsterna regelmässigt använder sig av de Teliadominerade operatörerna i dessa länder för att spåra och sätta dit dissidenter gör det naturligtvis än värre.

• Läs mer: Telia förnekar stöd till diktatur.


Med den svenska staten som huvudägare i Telia Sonera kan man på goda skäl ifrågasätta om detta inte är lika illa som att låta en statlig myndighet bygga en vapenfabrik i Saudiarabien.


Men även för de ägare som inte bekymrar sig över denna etiska problematik så finns det också en betydande ekonomisk riskfaktor med investeringar i dessa länder.

Operatörerna är visserligen mycket lönsamma, där rörelsemarginalen, före avskrivningar (EBITDA), ligger på över 50 procent för de operatörer som Telia Sonera har samlat under det vidsträckta begreppet Eurasia. Med sin dominerande ställning har ju Teliaoperatörerna utvecklats till rena beskattninginrättningar.

I länder som inte heller är särskilt kända för sin respekt av äganderätten kan det vara lite märkligt att denna beskattningsrätt utövas av ett utländskt företag. Nationaliseringar och framför allt införandet av nya direkta skatter på mycket lönsamma verksamheter är ju inte längre ett mode som bara är gångbart i Venezuela och Zimbabwe, utan snart sagt både här och där.

Att det inte är helt lätt att få full kontroll över den här typen av verksamheter och att det lätt blossar upp maktstrider visar också turbulensen i Telia Soneras ryska och turkiska intressebolag Megafon och Turkcell.

• Läs mer: Telia riskerar ryskt priskrig.

Tele2 har inte samma påtagliga politiska riskprofil på sina satsningar, där den ryska verksamheten exempelvis är helägd och som genom sin relativa storlek inte har samma profil av nationalklenod. Detta gör naturligtvis inte att verksamheten är befriad på politiskt betingade fallgropar.

Men de politiska och regulatoriska riskerna börjar också krypa fram i ljuset även på operatörernas hemmaplan och då till och med i Sverige. Allt fler börjar inse, snart även svenska Konkurrensverket om än inte Post- och Telestyrelsen, att konkurrensen på teleoperatörsmarknaden inte är något att yvas över.

Den teknik- och utvecklingsdrivande yran från mobiltelefonins barndom och med den sammanfallande avregleringen av telekommarknaden har förbytts till sin motsats. De flesta europeiska marknader är numera ”välstrukturerade” oligopol med tre till fem aktörer på varje marknad där pris- och marknadsledaren, oftast det gamla telemonopolet, som i Sverige Telia, tjänar mycket grova pengar, medan minstingen får kassaflödet att gå runt.

Visserligen dyker det upp ett och annat priskrig när någon av de mindre operatörerna försöker komma ur sitt bakvatten, som när 3 sänkte sina priser i Sverige och Danmark.

Utveckling och kundnytta står inte längre i fokus utan ett ihärdigt försvar av tekniskt sett obsoleta intäktsmodeller. Telia Soneras ambition att försöka stoppa ip-telefoni i sina datanät är det mest uppenbara exemplet på detta.


Men en direktavkastning på 6,5 procent är ju ändå rätt bra.