Hur kommer det sig att nörderiet lämnade den portabla ljudspelaren? Till hemmet lägger svensken glatt flera månadslöner på ultratunna tv–apparater med Hubble-upplösning och ljudsystem som sätter Operans orkesterdike i skamvrån. Så brukade det vara med hörlurar också. Men sedan mp3-samlingar och Spotify för ett par år sedan svepte in över ljudlandskapet förändrades allt. Kvalitetslyssnandet har – på gott och ont – ersatts av ett kvantitetslyssnande.

Enligt doktoranden Lisa Ehlin, som forskar i digital kultur, är det här en naturlig effekt av den digitala konvergens, där flera medier samlas i en och samma digitala produkt.

– Hörluren har nästan blivit sekundär. I dag är det väldigt sällan man ser folk med stora häftiga lurar. Lurarna ska bara vara små och lätta att ta med sig. Sedan kanske man lyssnar på bra grejer hemma eller på en bar. Klart alla föredrar ett par bra lurar, men nödvändigheten kommer först, säger hon.

Och tittar du dig runt på bussen på väg till jobbet kommer du att förstå vad hon menar. I dag är nästan varje hörlur du ser vit, liten och kommer i samma låda som din musikspelare, som egentligen är en telefon, levereras i. En vanlig missuppfattning är att de tillhörande lurarna är specialdesignade för just den telefon/musikspelare som de levereras med.

Men egentligen handlar det om någonting som kallas brand ecology, att man som användare fastnar i ett varumärkes egna ekosystem av produkter.

Men är den tillhörande hörluren egentligen bäst? De flesta av oss skulle säga nej, men ändå aldrig byta ut luren. Jag har själv haft mina vita lurar i över fem år. Och jag har säkert bytt dem lika många gånger på grund av att de slits ut på ungefär lika lång tid som det tar att uppdatera ett hyggligt Itunesbibliotek.

Är du i samma situation? Här följer ett gediget test av sju av marknadens vanligaste så kallade inear-lurar, de små man stoppar i öronen. Samtliga testade i cykeltrafiken, på tunnelbanan och på den sedvanliga morgonpromenaden till jobbet.

Nördsnäckorna

Vid första anblick ser Bose MIEi ut som någonting som en örondoktor ordinerat. Runt snäckan sitter en stor silikonvinge som ska fästas i hörselgången. Och första gången man använder dem är det inte helt solklart hur de ska få plats. Men efter ett par testomgångar så sitter installationsmanövern i fingertopparna och snäckan sätts på plats snabbt och enkelt.

Silikonvingen gör att snäckan sitter fastkilad i örat utan att det känns obehagligt eller trångt. Och tack vare att luren sitter så stabilt minimeras skiftningar i ljudkvaliteten, som är av mycket hög kvalitet. Ljudet är välbalanserat men aldrig tråkigt. Snäckan i sig har ingen brusreducering inbyggd, men den stora mjuka silikonvingen gör ett hästjobb i att stänga ute så väl trafik som tjatiga tågkonduktörer.

Dessutom är fjärrkontrollen exemplariskt liten men fylld av bra funktioner. Att kosta på sig ett par Bose MI2Ei är att köpa sig en trevligare musikupplevelse varje dag. Full pott.

Sennheiser är det märket de allra flesta av oss kopplar till god kvalitet. Och deras modell CX980i gör inte audiofilen besviken. Lurarna levereras med två olika snäckkuddar med olika egenskaper. Den ena kudden maximerar basljudet och den andra ska skapa en mer balanserad ljudreproduktion.

Och är det ljudkvalitet du är ute efter så är det här ett bra alternativ. Däremot faller modellen något på sin stora klumpiga fjärrkontroll. Är man ute och rör på sig hamnar gärna kontrollen i självsvängning vilket kan få snäckorna att hoppa ur öronen. Ett annat problem är att basljudet gärna tar över ljudbilden.

Det är bra i vissa fall, men kan bli lite väl mäktigt om man – som med Spotify – inte själv kan ställa in ljudbilden. Lägg därtill på ett ganska saftigt pris (runt 1 800 kronor) så rullar tärningen från högsta betyget till en nätt femma.

Designsnäckorna

Svenska företaget Zound Industries har på sig ledartröjan i utvecklingen av toppdesignade hörlurar. I dagsläget tillverkar bolaget hörlurar både till andra varumärken och i egen regi. Det är också Zound Industries som ligger bakom modellerna Marshall Minor Black och Molami Napa Bright som undertecknad tagit till recensionshyllan.

Och vid ett första ögonkast ser de här lurarna spännande ut. Det bör påpekas att ingen av modellerna är raka inearlurar som sätts i örat, utan hörluren utgörs i stället av plattor användaren fäster mot örat. Båda lurarna har en tydlig designprofil, varav den vita Molami-modellen är iklädd nappaläder och Marshall-modellen hämtat inspiration från det legendariska förstärkarmärket.

Men hur låter det då? Ganska tråkigt, om du frågar mig. Med tanke på att båda lurarna kostar en hel del kan man önska mycket mer av ljudet, som oftast blir lite platt och saknar balans. Däremot stänger båda lurarna ute omvärldsljud väldigt bra, vilket är trevligt på tunnelbanan men livsfarligt i cykeltrafiken.

En nackdel är att de små silikonkuddarna som ska hålla lurarna kvar i örat är ganska hårda och huden i hörselgången ganska tunn. Efter en skakig cykel- eller joggingtur känns öronen ömma när lurarna lyfts av, men ska man vara fin antar jag att man får lida lite pin. Rent generellt är det här hyggliga lurar, bättre än Apples egna.

Men ingenting för audiofilen. Minuspoäng för den dåliga fjärrkontrollen som bara har en knapp.

Värre blir det när Altec ger sig på att göra designlurar. De små färgglada snäckorna pryds av en plastkristall och sladden är iklädd tyg och ska enligt tillverkarna vara så gott som trasselfri. Så utsidan är det inga större fel på. Värre blir det när man tar snäckan till sitt öra. Jag har ganska små öron och har använt medium- eller small-pluggar i alla de övriga testerna.

Fast med Altecs Bliss Platinum tvingas jag använda de största medföljande pluggarna i storlek dubbel medium. Och de är också rätt små. Och kanske är det för att mina små öron är för stora som ljudet kommer in för djupt i mitt öra. Diskanten fullkomligt skär i min hjärna när Dylan börjar blåsa i munspelet någonstans i mitten av Moonshining.

Känslan är fruktansvärd. Basen spricker, diskanten tjuter och den “trasselfria” tygsladden prasslar i lurarna så fort den träffar min jacka. Och så fortsätter det, låt efter låt. Trots att Altec på pappret inte ska vara sämre än någon annan av testlurarna är lyssningsupplevelsen tidvis outhärdlig.

Vardagssnäckorna

Sony har tagit fram en produkt som ska tävla i samma segment som Apples egenutvecklade små vita lurar. Men här har man tagit vara på att ha en tätsluten lur som går in i hörselgången och stänger ute omvärldens brus. Och det fungerar rätt bra ända tills man vill vrida upp ljudnivåerna något.

Då stöter man omedelbart på patrull. Maxvolymen i luren är löjligt låg, knappast önskvärt om man rör sig i en brusig omgivning. Till det positiva hör att luren känns mer gedigen än Apples samt att ljudet är lite mer dynamiskt. Visst, det finns fortfarande mycket att önska av mellanregistret och nog går det att putsa en del på detaljerna.

Men om du bara önskar ett alternativ till de medföljande telefon- hörlurarna är det här ett bra sådant.

Men är då Apples egna hörlurar så dåliga? Om man inte bara fokuserar på ljudet är de ganska bra. Den fjärrkontroll som sitter på sladden tillhör de bästa i testet och lurarna sitter bra i örat så länge inte gummit skavs bort längs med hörlurskanten.

Däremot har Apple inte lyckats skapa en gedigen känsla i luren. Den känns plastig och lite för lätt. I örat får man förvisso ett ganska bra allround-ljud, men dynamiken saknas. Frekvensområdet i ljudet är stort, men eftersom luren inte sitter i ditt öra – utan vilar utanpå – försvinner mycket ljud.

Basen, som är det ljudet som drabbas mest av svinnet, skjuts rakt in i örat utan ett direkt mål. Fördelen med en tätsluten lur är att alla ljud kan precisionsplaceras. Apple-lurarna fungerar lite mer som en hagelskur i den bemärkelsen. Man vet aldrig vart ljudet kommer att träffa, men alltid träffar det någonting.

1. Apples egna (MA814LL/A)

2. Altec Bliss Platinum

3. Sony MDR-EX38iP

4. Molami Napa Bight

5. Marshall Minor Black

6. Bose MIE2i

7. Sennheiser CX980i