”Det kan konstateras att Mini Maglite-lampans formgivning distinkt höjer sig över att vara banal eller trivial och att den inte utgör ett resultat av en rutinmässig arbetsinsats. […] Helhetsintrycket är att lampan är något mer än ett funktionellt objekt och den kan i den meningen genom sin utformning sägas ha erhållit en egen identitet” skriver Högsta domstolen, HD.

HD uttalar dock att ficklampan har ett ”begränsat skyddsomfång” och att det är fråga om ”ett gränsfall” efter att ha slagit fast att Mini Maglite-lampans olika formelement ”inte tagna vart för sig anses nya eller originella till sitt utförande.”

Ficklampan såldes på Ikea mellan 1993 och 1995. Tio år senare stämde Mag Instruments Ikea i tingsrätten och fick rätt. Tingsrätten ansåg att Ikea gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång och dömde Ikea att betala 300 000 kronor i skadestånd och Maglites rättegångskostnader på nästan 4 miljoner kronor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge gjorde dock en annan bedömning. I februari i 2007 gav den Ikea rätt i att ficklampan var att betrakta som ett bruksföremål. Ficklampans utseende hade en ”standardform för ficklampor” och var inte ett konstnärligt verk med upphovsrättsligt skydd.

Då sökte och fick Mag Lite prövningstillstånd i Högsta domstolen, HD, som tidigare inte tagit ställning till upphovsrätt för bruksföremål.

Mag Lite argumenterade i Högsta domstolen för att Mini Maglites design, där strömbrytaren inte är synlig, är unik. Mag Lites ombud, advokat Peter Skoglund ansåg också att det fanns likheter med det fall som gällde Fjällrävens jacka Dun Expedition och en mindre sportkedjas import av liknande, kinesiska dunjackor.

I det fallet ansåg Svea hovrätt att Fjällrävens jacka tillräckligt säregen för att åtnjuta upphovsrättsligt skydd.

HD:s uttalande om Mini-Maglitemålet kommer nu att ge landets jurister och designers vägledning i vad som är brukskonst och upphovsrättsligt skyddat och vad som är ett bruksföremål, vars utseende och funktion fritt får kopieras.

Såväl Mag Instruments som Ikea hade anlitat Sveriges främsta immaterialrättsexperter, däribland professorerna Gunnar Karnell respektive Marianne Levin.