LÄS MER: ”Munksjö bildar miljardbolag”
I en tvåstegsraket slår finländska Ahlstrom och svenska Munksjö först ihop sina specialpappersverksamheter i det nya bolaget Munksjö Oyi, en affär som presenterades på tisdagen, för att sedan börsnotera aktien i åtminstone Helsingfors, kanske också i Stockholm.
Det ser ut att vara en industriellt riktig affär där kostnader sparas och specialpappersmarknaden konsolideras. Det är också intressant att EQT återigen väljer att ta in en industriell storägare inför en börsnotering. Charmen med detta är att Ahlstromkoncernen och familjen Ahlström under kontrollerade former tar över stafettpinnen som långsiktig huvudägare i Munksjö.
Det är nämligen oerhört viktigt för bolag i investeringstunga branscher, som pappersindustrin är, att ha en kunnig ägare som kan ta beslut med ett långt tidsperspektiv. När investeringsbesluten är i miljardklassen och kanske ska betalas tillbaka över en generation så är det problematiskt att ha en kortsiktig riskkapitalist i förarsätet.
Situationen var liknande när papperstallriksbolaget Duni skulle noteras under hösten 2007. Under teckningstiden gjorde EQT då upp om att släppa in industrimannen Rune Andersson som framtida huvudägare.
LÄS MER: ”Minusränta är en gåta med många svar”
Den danska städjätten ISS är ett annat färskare exempel. Efter ett misslyckat börsförsök härom året sålde EQT och Goldman Sachs för två veckor sedan 26 procent av ISS till ägarfamiljen bakom leksaksfirman Lego och en kanadensisk pensionskassa. Målet är en börsnotering om ett par år.
LÄS MER: ”EQT köper Nokias lyxtelefoner”
En gemensam tråd är att både Munksjö, ISS och Duni hör till kategorin hyllvärmare, alltså portföljbolag som visat sig svårsålda. EQT ägde Duni i över 11 år och ISS och Munksjö är nu uppe i drygt 7 år och det lär väl bli runt 9 år innan de är helt sålda. Med riskkapitalmått mätt är det på tok för länge. Oaktat detta finns det många fördelar med att riskkapitalägda bolag får en ny storägare inför en börsnotering.
• Problemet med ett så kallat överhäng lindras, alltså att kursen hålls nere för att det anses finnas ett säljtryck från riskkapitalbolag som ligger kvar med aktier efter en notering.
• Det blir inget vakuum i verksamheten som annars kan uppstå när det inte finns någon engegerad och långsiktig huvudägare.
• Det ger institutionerna råg i ryggen att teckna aktier när de vet att en industrialist har satt sig i samma båt.
• Det öppnar upp för ägare som kanske inte vill vara majoritetsägare men ändå vara aktiva och drivande.
• Med en ny långsiktig ägare i styrelsen minskar också risken att ledningen tillåts blåsa upp vinsten kortsiktigt inför en notering. Det borde öka marknadens betalningsvilja.
• För riskkapitalfirmor som är allergiska mot publicitet är det också behagligt att få dela ansvaret för eventuella fadäser med en namnkunnig industrialist.
Det ska sägas att EQT inte har patent på ägarmodellen att släppa in en ny storägare inför en börsnotering. Riskkapitaljätten Nordic Capital gjorde något liknande när man härom året slog ihop sitt godisbolag Leaf med börsnoterade Cloetta och det finns även andra exempel.
Låt oss hoppas att de blir fler. För det behövs både fler börsbolag och fler öppningar för andra sorters ägare än riskkapitalfonder.
Peter Benson är fristående börsexpert och skriver regelbundet i SvD Näringsliv.
