Han tittar sig omkring i fabriken. Blicken glider från tjejerna som jobbar vid löpande bandet, till den pressansvariga i bakgrunden. Ena sekunden är blicken långt bort, nästa sekund återvänder den skarp för att se till att svaren på frågorna fäster.
Oron kan lätt gå över i frustration. Och då riskerar Volvos vinster från fetare år att bli som salt i magsåren. Det finns aldrig någon rättvisa i en sådan här situation, slår Lars Danielsson fast. De anställda har varit med om både upp- och nedgångar. Det är svårt både att förstå och acceptera.
Vem har orsakat oron som håller så många Volvoanställda vakna om natten? Lars Danielsson om någon borde kunna svara. Det har gått så fort, blir svaret. Vi kände av redan i maj att vi hade en överkapacitet. Det jag påverkar är vår produktivitet.
Han fortsätter prata om sitt ansvar för kvalitet. Det gäller att vara konkurrenskraftig. Se över kostnader. Dra ner personal. Investera i produktionen. Då kommer volymerna att gå upp. Sen kan Volvo anställa igen.
Men än så länge håller förhandlingarna om uppsägningar på. Tiderna är tuffare och vi måste se till att vi har en framtid, konstaterar fabrikschefen.
De unga tjejerna vid bandet jobbar vidare. Känner Lars Danielsson samma oro som dem när han kommer hem om kvällen?
– I mindre omfattning. Men det är klart att man lever med det här jobbet alla dagar i veckan. Man går ju inte oberörd ur det här. Jag vet ju att det gäller var tredje person i produktionen i Torslandafabriken.
När han får chansen att tillägga något, vad han vill, blir det att han och ledningsgruppen lägger mycket tid på det här. På hur de ska kunna lösa det på bästa sätt.
