Det regnar på tvären. Jag står 27 meter över marken och spejar ut över horisonten, uppe på det platta papptaket på Masonitefabriken, som brukar mullra tryggt under mig.

Nedanför pågår verksamhet på sågverket och byggbalkfabriken inne på samma industriområde. Men Masonitefabriken från 1929 har tystnat. Sveriges allra första boardfabrik, som det egentligen heter, blev också den sista.

Jag tänker på varför Masonite AB:s nedläggning känns i hjärtat. Ett svar är att jag växte upp i samhället och att min pappa jobbade här. Men framförallt handlar det om att den bruna släta masoniten stod för något större – en symbol för det moderna Sverige under 1900-talet.

Totalt fanns 19 boardfabriker i Sverige, men under 70- och 80-talen, fjärran från varvskrisens rubriker, utraderades en hel svensk industrisektor.

Men Masonite AB i Rundvik fortsatte som om ingenting hänt, bytte ägare, fick ett uppsving i 90-talets miljövåg och pressades av allt högre kostnader. Men fortsatte.

Det är svårt att inte dra paralleller med Saab Automobile – en humla full av framstegsoptimism som inte kunde flyga, men ändå gjorde det. År efter år. Till slut gick det inte längre.

Masonitefabriken gick i konkurs den 5 april ifjol och 70 anställda förlorade jobben. Nu ska all utrustning skeppas till Thailand, och få ett nytt liv.

När tar en epok slut? Uppe där i strilregnet på taket sjunker insikten långsamt in. Kanske är det exakt nu som det sätts punkt för det moderna projektet i Sverige.

Historien om masonit är en snudd på otrolig framgångssaga. På 1920-talet pumpade lönsamma sågverk in enorma pengar i den begynnande svenska välfärdsstaten, och snart växte en helt ny industrisektor fram ur sågavfallet. Masoniten uppfanns i USA av Thomas Alva Edisons närmaste man, William H Mason, som gav skivorna dess namn. Sedan köpte Stockholmsgrosshandlaren Carl Wikström, som ägde sågverket i Rundvik, licensen att tillverka masonit i norra Europa.

I masonitmagasinet 300 meter bort ligger ännu skivor i höga buntar. De doftar säreget, som jord och bark och lite vanilj. Ytan är brun och slät. Under syns en flockig och ostyrig fiberstruktur. Baksidan är textilartad.

Fotografen Magnus frågar vad som är så speciellt. Svaret är det naturliga. Och kraftfulla. Råvaran flis ångsprängdes till fibrer i stora stålcylindrar som kallades kanoner. Stod man invid kändes det som en stor snäll drake röt till med en urkraft som rev om i magen. Har du stått nära en artillerikanon som skjuter skarpt vet du ungefär.

Kanonerna frigjorde träets eget bindemedel – ligninet – som sedan aktiverades när skivorna pressades ihop. Inget lim behövdes.

Det var genialt. Och tajmingen kusligt perfekt. Stockholmsutställningen 1930 där funktionalismen fick sitt genombrott i Norden stod för dörren. Där sprang Masonitebolaget ärevarv med egen paviljong och togs snabbt till arkitekternas hjärtan: Plötsligt kunde funkisens släta estetik förverkligas.

Det är skillnad på Masonite och masonit. Masonite var varumärket för den ursprungliga fabriken i Rundvik.

Snart dök konkurrenter upp. Men det spelade ingen roll att de döpte sina skivor till hernit, karlit, torex eller treetex. Alla sa ändå ”masonit” (utan e).

Sedan kavlade de sociala ingenjörerna upp ärmarna. Lortsverige skulle bort, folkhemmet byggas och masoniten var med överallt: I väggar, golv, tak. För att inte tala om i köken.

Men det stannade inte där.

Masonite blev själva inkarnationen av framtidsoptimismen som präglade samhället och till och med Svampen vid Stureplan i Stockholm göts mot oljehärdad Masonite från Rundvik. Men man behövde inte vara rik eller kunna rita släta funkismanifestationer i tiden för att hänga med i det nya. Med några Masoniteskivor kunde en hemmasnickare spika ihop det mesta – cykelbilen Fantom eller kanoten Urca i Hobbyförlagets katalog, en båt eller kanske bara en slimmad lådbil.

Sedan sköt välfärden fart. Under rekordåren på 60-talet ökade BNP med upp mot 5 procent årligen och kanske var självförtroendet som allra störst år 1970. I världens rikaste land där det moderna projektet nått zenit.

Exakt då nådde masoniten sin topp – när nästan en miljon ton (720000 ton) producerades i Sverige. Och samma år sattes även produktionsrekord i Rundvik efter att en tredje produktionslinje hade byggts 1968. Den var visserligen överdimensionerad, men tillväxten tycktes aldrig ta slut.

Det var lika bra att ta i. Att tillverkningen var energikrävande gjorde inget. Regeringen hade en tyst överenskommelse med basindustrin att energin i princip skulle vara gratis. Det var bara att köra på.

Vägg i vägg med fabriken träffar vi 37-årige Tommy Persson, kvalitetschef på systerbolaget Masonite Beams. För trots att Masonite-fabriken tystnat fortsätter systerbolaget som tillverkar I-balkar av trä med ett 50-tal anställda. Det var en produkt som växte fram redan på 70-talet och verksamheten var tätt sammanvävd med Masonitefabriken – vars lokaler man nu köpt tillbaka.

Tommy Persson är femte generationen som arbetar ”nere på industrin”.

– Alla här tog konkursen hårt, säger han och berättar varför det gick snett.

Energikostnaderna sköt i höjden, nu fick man sona för att den energikrävande fabriken var överdimensionerad. Dessutom fick flisen – råvaran – ett allt högre pris i och med värmeverkens intåg.

Efter två år med stora förluster slogs de två sista spikarna i kistan. Byggreglerna skärptes och länsstyrelsen krävde miljöinvesteringar på runt 25 miljoner kronor.

De gråvita handskarna ligger prydligt lagda på varandra på ett bord vid kanonerna. Vi går långsamt runt i den öde fabriken. Trots att det gått ett år sedan konkursen känns det som om operatörerna bara har gått på lunch.

Det var en processindustri som gick dygnet runt. Där allt kändes blytungt, ångade varmt och doftade starkt. Levde. Ett eldorado för alla som var det minsta lilla lagda åt industriromantik.

Vi stannar vid den svarta gigantiska pressen. Fabrikens hjärta. Varje gång den fyllts med plaskvåta masonitark startade ett kraftskådespel som skickade rysningar genom hela kroppen. Tänk dig en rockkonsert. Så gångrar du den med tio.

Den 28 meter höga pressen blev för mig en symbol. Här i den ångfyllda värmen fanns det trygga människor. Dit kunde man gå.

Tillbaka till toppåret 1970. De första varningstecknen hade kommit. Gipsskivor och spånskivor tog mark. Då började Sverige falla i välfärdsligan och ett paradigmskifte i arkitekturen kom.

Modernismen kritiserades hårt. Postmodernismen och flera andra -ismer kom och sökandet efter framtiden stannade upp. Vi började riva ner masoniten från spegeldörrarna. Oljekris övergick i industrikris och under 70-talet stängdes de två gamla linjerna i Rundvik – bara den moderna linje 3 blev kvar.

En svag doft av kebabsås slår emot oss inne på den lokala pizzerian i centralorten Nordmaling. Där möter vi Nils-Olof Engström, som var facklig företrädare i Masonite AB:s styrelse.

Han, som nu jobbar som resemontör, var med på styrelsemötet när fabriken lades ner.

– Det var fruktansvärt, säger han och blicken försvinner bort.

Till förmiddagen den 5 april 2011. Masonite AB:s styrelse var samlad uppe på femte våningen. Det låg något i luften. Många anade att de skulle dra ner från tre- till tvåskift, men huvudägaren sade på sitt intensiva sätt att de måste lägga ner. Nu. Att det inte gick längre. Förlusterna var för stora.

Flera runt bordet chockades. Ingen fick säga ett knyst. Det skulle bli officiellt samma eftermiddag.

Nils-Olof Engström gick ner till jobbarkompisarna. Och de värsta timmarna i sitt liv.

– Jag satte mig och surfade på datorn för att slippa prata med någon. Det var… hemskt.

Tillbaka på Masonite Beams. Produktionsplaneraren Veronica Lundqvist visar oss balkfabriken – med sin nya produktionslinje för 120 miljoner kronor. De norska ägarna tror benhårt på denna produkt och allt är nytt, ljust och städat. Det känns som att gå från en svettig svartklubb i Berlin till ett Coop Forum. Unga killar och tjejer jobbar tillsammans med Masonite-veteraner som fått en ny chans här.

Det ryker ur omaka kaffekoppar på halvtvåfikat. Veteranerna är glada över sina nya jobb, men när vi pratar om masonitfabriken blir ansiktena på en mikrosekund nakna och uppgivna. Känslorna ligger nära ytan.

Vi träffar Patrik Augustsson som jobbar med kvalitet. Han tror på den nya balkproduktionen, men så kommer orden.

– Men den fabriken har ju ingen själ, som den gamla.

Jag tänker på att om masoniten verkligen var slutet på det moderna projektet – vad händer då nu?

Tommy Persson berättar, lågmält, hur alla maskiner nu ska märkas och transporteras i 300 lastcontainrar till Thailand. Ett land med samma rekordtillväxt som vi hade på 1960-talet och som tål energislukande fabriker.

– På ett sätt är det väldigt skönt nu när beslutet är taget. Att det blir ett avslut, fortsätter Tommy Persson.

Han säger att bortrensningen av alla gamla maskiner kan få alla att se framåt. Att alternativet hade varit en maskinkyrkogård. Ett ständigt öppet sår. Och att en rensad fabrik innebär möjligheter. Till något nytt.

– Det skulle ju vara otroligt kul om det startade en ny typ av skivfabrik i Rundvik, säger Tommy Persson och rösten blir ivrig.

Det finns många varianter av moderna träfiberskivor – exempelvis OSB som nu används i lättbalken – ett mellanting mellan plywood och spånskiva som tillverkas mindre energikrävande.

– Vi har kommunikationerna, råvaran och kulturen för att hålla en modern skivproduktion i Sverige, men det finns inget sådant beslut, betonar han.

Rundvik har ändå haft tur. Inne på samma industriområde finns också ett modernt exportsågverk ägt av SCA med nära 100 anställda.

Rundvik som brukssamhälle har bytt skepnad. Borta är de inrutade maktstrukturerna mellan arbetare och tjänstemän. Tänk brukssamhälle 2.0. Flera italienare, ett par från Dubai – och en av Europas mer kända jazzpianister lockades av det havsnära läget. I ett egnahem sprängfyllt av Masonite från 1940-talet bor nu ett par från Skottland som driver ett av Västerbottens mest anrika gästgiverier.

Det moderna har bytt skepnad.

MER LÄSNING FRÅN SVD NÄRINGSLIV

Ränteupproret är här – läsarna förändrar räntelandskapet.

Hon investerade rätt under kraschen - se hennes bästa tips.

Quiz. Koll på veckans händelser i näringslivet? Vem sågade Anders Borg?