SvD Näringsliv möter Philip Hult på New York Public Library i New York där språkkoncernen EF ska dela ut 1 miljon dollar till unga som sitter på idéer om hur man kan förbättra levnadsstandarden för världens allra fattigaste. Utbildning, boende och energi är särskilda fokusområden.

EF grundades av Philip Hults far Bertil och har växt till en global koncern som omsätter miljarder. Familjen får ofta frågor om huruvida man har planer på att börsnotera EF. Men Phili Hult, vd sedan 2009, är kallsinnig till idén.

– Jag tror att det bara finns två villkor under vilka ett familjeföretag ska gå till börsen. Det ena är om man måste ha kapital, dit har vi inte kommit ännu. Det andra är om någon i familjen inte vill vara med och driva företaget längre. Om något av det sker tror jag att man kan behöva gå till börsen men i dagsläget har vi ingen tanke på det. Jag har faktiskt heller aldrig träffat någon som varit glad över att ha tagit sitt bolag till börsen. Däremot har jag träffat många som sagt att de ångrar sig.

Du lever inte samma extravaganta och utåtriktade liv som din pappa Bertil Hult?

– Jag är inte ens i närheten av min far, utan mycket mer lågmäld. Jag har inga jetplan och anordnar inga konserter med Rod Stewart. Men man ska komma ihåg att Bertil inte ägnade sig åt det förrän han blev mycket äldre. Det kanske ligger i generna, så att det kommer senare. Men jag hoppas inte det.

Även om Bertil Hult inte längre styr EF så är bolaget fortfarande tätt sammankopplat med honom. Känns det som att du hamnat i skugga och inte får ditt erkännande?

– Om vi båda hade bott i Sverige nu så hade jag nog känt att jag hamnat i skuggan. Men nu är det inget problem. I exempelvis Asien eller USA är det nog inte ens många som vet vad EF är för något. Eller jo, i Kina vet man det. Men där är det å andra sidan ingen som vet vem Bertil eller Philip Hult är. Det är mer svenskt fokus på det i så fall.

Att ta över EF är inte som att ta över vilket familjeföretag som helst. Det är en affärsverksamhet värd miljarder. Hur förbereder man sig för något sådant?

– Det har inte varit så att jag tog över ett jobb och någon annan slutade, i alla fall inte på samma markanta sätt som i ett publikt bolag. Min far har jobbat lite mindre för varje år som har gått och jag lite mer. Men jag kan tänka mig att den dagen när min far går bort så kanske det kommer att kännas, att förändringen sjunker in mer. Till dess tror jag han kommer vilja hålla sig engagerad i företaget på ett eller annat sätt, så länge han bara kan.

Hur märks det att Philip Hult sitter vid vd-rodret?

– Egentligen tycker jag nog inte att man kan se det på någon konkret punkt. Men vad man kan säga är att jag alltid har jobbat mycket med utvecklingsländer, exempelvis öppnade jag det första kontoret i Kina 1993. Från första början har jag också jobbat med digitala produkter, alltså digital inlärning. Båda de grenarna har jag alltid kämpat extra mycket för.

Är det i den digitala inlärningen som er framtid ligger?

– I digitala hybridprodukter, skulle jag säga. En av våra grundpelare är att lära ut engelska och förhoppningsvis kommer vi snart till en dag då man verkligen kan göra det mer effektivt. Men för att göra det måste man se till eleven som individ, inte till klassen, och anpassa programmet efter honom eller henne. Det är något som vi jobbar mycket med.

I Sverige är EF annars känt för att arrangera språkresor för ungdomar. Är det på väg att fasas ut?

– Det är inte så att vi minskar satsningen självmant utan mer att marknaden krymper. Den blir lite mindre för varje år även om vi har några länder, som Kina och Spanien, där det är en väldigt populär produkt om man jämför med Skandinavien. Men så länge kunderna efterfrågar språkresor kommer vi att erbjuda det.

Många vittnar om de stenhårda villkor som gäller inom EF. De anställda är ofta unga med långa arbetsdagar. Dessutom kan man ena månaden skickas till ett land för att under nästa flyttas till ett helt annat. Hur tänker ni här?

– Om man jämför med många andra bolag har vi nog väldigt höga krav på våra anställda. Men vi är för den skull nog inte ens i närheten av de allra tuffaste bolagen. Jämför du till exempel med Goldman Sachs så jobbar de anställda där många fler timmar per vecka än vad man gör hos oss. Men vi har väldigt många unga människor som är omkring 25 år och som tycker om det. De ser det som ett bra jobb och kanske inte riktigt prioriterar en balans med privatlivet. Man jobbar hårt, sedan går man ut och umgås med sina kolleger. Den kulturen har vi absolut. Men för majoriteten av människorna är det nog bara roligt.