De flesta råvarupriser har visat tydliga tecken på att svikta de senaste månaderna. Den eskalerande eurokrisen är en viktig orsak till detta. Men än viktigare är de allt mörkare bromsspåren i den kinesiska ekonomin. Den kinesiska efterfrågeexplosionen är huvudkraften bakom det senaste decenniets remarkabla råvarurally. På tio år har Kinas andel av världsmarknaden för järnmalm vuxit från 14 till 51 procent, för koppar har andelen ökat från 13 till 29 procent och för olja något mer modesta men ändå påtagliga 6 till 11 procent. Även för vissa livsmedel har Kina varit en extrem drivkraft. Det gäller exempelvis sojabönor där den kinesiska aptiten har ökat från en andel på 23 procent 2000 till närmare 60 procent 2010.
Den kinesiska metallhungern hänger ihop med att den kinesiska tillväxten har varit extremt investeringsdriven, även om landets roll som världens sammansättningsfrabrik också har drivit på. Investeringarnas andel av kinesisk BNP har de senaste åren legat runt 50 procent, vilket är i en helt egen klass jämfört med när andra länder och regioner, som Japan, Korea, Västeuropa och USA, uppvisade sina starkaste tillväxtfaser.
Det är framför allt den höga stålförbrukningen som sticker ut. Investmentbanken Credit Suisse visar i en färsk analys att mängden stål som Kina förbrukat för att skapa en procentenhets tillväxt har ökat från 31 miljoner ton 2007 till 71 miljoner ton 2011. Detta hänger samman med att de stora stimulansinsatser för infrastrukturinvesteringar som de kinesiska myndigheterna satte igång när exportsektorn började svikta på grund av den globala finanskrisen 2008-2009.
De flesta, även de kinesiska ledarna, inser att den nuvarande kinesiska tillväxtmodellen, baserad på investeringar och exportindustri, inte håller utan den ekonomiska aktiviteten behöver styras över till privatkonsumtion och då inte minst mot mer personal- än materialintensiva servicenäringar.
Den stora frågan är bara hur dramatisk denna omställning blir. Credit Suisse hör inte till domedagsprofeterna utan räknar med att Kina kan växla ner till en tillväxt på runt 7 procent för det kommande decenniet mot ett genomsnitt på 10,6 procent för de senaste 10 åren. Men även om Kina lyckas hålla uppe tillväxten på denna nivå så lär metallsmaken i tillväxten sjunka. Credit Suisse räknar med att investeringsboomen i infrastruktur och bostäder är över och med en stapplande utveckling i omvärlden så kan heller inte exporten hålla uppe sin historiska tillväxttakt.
MER AV PER LINDVALL: Tyskland som eurokrisens moder
Sedan finns det en växande skara bedömare som argumenterar för att Kina inte kommer att klara denna omställning utan att gå igenom en mer omfattande kris och att tillväxten kommande decennier kommer att sjunka ner mot 3 procent. Det gäller de båda Kinaverksamma amerikanska professorerna Michael Pettis och Patrick Chovanec som bloggar flitigt om den kinesiska ekonomin. De menar att det redan nu finns tydliga tecken på att Kina är på väg mot en ”hårdlandning” till följd av överinvesteringar i många sektorer, som bostäder, infrastruktur och processindustri, inte minst stålverk. De ser ingen smärtfri väg för hur Kina ska kunna växla över till en mer konsumtionsdriven ekonomi.
Den växande osäkerheten runt den kinesiska utvecklingen och därmed även för den allt mer sammanflätade världsekonomin i stort gör att osäkerheten för den notoriskt cykliska råvarusektorn blir extra stor. För det är det kinesiska exemplet som har fött idéerna om att råvaror, inte minst då metaller, befinner sig i en långvarig ”supercykel”, där den snabba urbaniseringen och moderniseringen av Kina utgör mönstret för utvecklingen av andra länder och regioner som exempelvis Indien och Afrika. Om Kina bromsar in kraftigare än vad många bedömt så gör det även att trovärdigheten i att andra utvecklingsländer, vilka ofta är beroende av just höga råvarupriser, ska kunna upprepa det kinesiska exemplet minskar.
Ruchir Sharma som är ansvarig för bevakningen av tillväxtmarknader på investmentbanken Morgan Stanleys kapitalförvaltning har redan börjat fira att vi befinner oss i slutet av denna supercykel. Enligt Sharma är vi på väg tillbaka i det tvåhundraåriga ”tangomönstret” för råvarupriserna, där ett decennium av stigande realpriser följs av två decennier av fallande priser. Överinvesteringar i nya gruvprojekt och inte minst teknikutvecklingen som blir extra intensiv när priserna är höga bäddar för detta.
Per Lindvall skriver om marknad och börs i SvD Näringsliv.
