Priset på järnmalm har rasat de senaste månaderna. Sedan i juli har priset rasat med 25 procent och jämfört med toppen i januari 2011 har priset mer än halverats för att i skrivande stund ligga under 90 dollar per ton.

Ett sådant prisras skulle inte vara möjligt enligt de teser som har styrt de senaste årens boom för investeringar i nya och inte minst nygamla svenska och utländska järnmalmsgruvor.

Nej, priset på järnmalm skulle inte gå under golvet på 118–120 dollar per ton, vilket är marginalkostnaden för de många små och järnfattiga gruvorna i Kina.

För de stora pågående svenska järnmalmsprojekten som Dannemora, som startat upp produktionen i år, och Northland Resources, som räknar med att starta produktion i Kaunisvaara november, samt Nordic Iron Ores stora ”brownfieldprojekt” i Håksberg och Blötberget utanför Ludvika är prisutvecklingen en mardröm. Aktiekurserna för de involverade bolagen har följt järnmalmspriset ner i källaren.

Flera av dessa projekt behöver ytterligare finansiering och blir denna prisnivå bestående under en längre period ser knappast kalkylerna attraktiva ut. Även beslutsfattarna i den statliga järnmalmsjätten LKAB lär ha fått en växande klump i magen av den snabba scenarioförändringen.

Inte undra på att företrädarna för de svenska juniora järnmalmsbolagen hade något skrämt i blicken när de i förra veckan presenterade sina bolag på Stockholm Corporate Finance och Financialhearings råvarudag. Alla var de dock eniga i sin bedömning att järnmalmspriset skulle klättra upp över golvet. Vad annat kunde de säga? Och det som ska driva detta är naturligtvis Kinas fortsatt snabba ekonomiska utveckling, där Kopparberg Mineral, som är en huvudägare i Nordic Iron Ore, och dess vd Per Storm slog fast att Kinas infrastrukturinvesteringar kommer att öka med 20 procent årligen, för det har kineserna bestämt.

Och den kinesiska urbaniserings- och industrialiseringsutvecklingen är bara början. Indien, Vietnam och andra står på tur.

Och i denna process kommer efterfrågan på basmetaller och inte minst järnmalm bara att öka.

För en mera luttrad åhörare lät det som en kommentar härom veckan från Financial Times finansblogg Alphaville där en desperat mäklare försökte förklara sin haussiga inställning till det australiensiska järnmalmsföretaget Forescue Metals Group, vars aktie också tagit hissen ner ett par våningar – ”Det känns verkligen som slutet på en era”.

För frågan är om inte denna tillväxtstory och dess tillhörande råvarurace börjar komma in på slutkapitlet och att slutet kan bli likartat som för så många andra tillgångar där priset rakat i höjden. Det kraschar.

Huvudförklaringen brukar oftast vara att en lång period av hög lönsamhet leder till att utbudet skjuter i höjden samtidigt som efterfrågan inte utvecklas som man tänkt sig.

Det finns tecken på att båda dessa faktorer kan förklara varför järnmalmspriset har brakat genom golvet.

Det brittiska mäklarföretaget ICAP förklarar exempelvis prisraset på järnmalm med en utbudschock där de menar att det inte har skett något strukturellt skift vad det gäller efterfrågan. De visar i stället att Australien ökade järnmalmsexporten med 16,5 procent under årets första halvår och Sydafrika med 11 procent, medan efterfrågan från Kina, Japan och Sydkorea har varit stabil.

ICAP liksom investmentbanken Morgan Stanley menar att priset inte sätts av de kinesiska högkostnadsproducenterna utan av marginalkostnaden för den sjöburna importen till Kina. Den ligger för många brasilianska producenter, inklusive frakt på runt 17 dollar per ton, och för australiensiska högkostnadsgruvor ungefär där priset är i dag. Morgan Stanley menar att priset kan falla ner mot 82 dollar per ton innan det vänder.

Även om Morgan Stanley tror på en återhämtning och fortfarande hör till dem som köper att den kinesiska snabba tillväxten har många år kvar, så finns det flera andra som har en klart mer pessimistisk syn på den kinesiska tillväxten och efterfrågan på stål.

För den kinesiska stålindustrin mår inte bra. Den lider i dag av en mycket stor överkapacitet. Den nuvarande årliga kapaciteten ligger på 850 miljoner ton, men enligt den amerikanska fondförvaltaren Pimco, så kan Kinas konsumtion i år landa på runt 600 miljoner ton. Och då börjar effekterna av det stora stålintensiva stimulanspaketet klinga av.

Frågan är om det kommer något nytt. För de flesta träd har svårt att växa till himlen, även kinesiska stålträd.