LÄS MER: "Tusenlappar skiljer i soptaxa"

Mikael Dreijmark och Kjell Murell möter upp i en gränd på Söder. Klockan är åtta på morgonen, men lunchrasten är över sedan länge. De har jobbat sedan klockan fem, och navigerar vant längs de trånga gränderna runt Mosebacke torg.

Trots att hydraulik ersatt de värsta lyften, så är sophämtningen i hög grad ett manuellt arbete. Vi halvspringer från soprum till soprum, och lastar vätsketunga säckar i stora kärror. Soporna rullas genom trånga portar, över trösklar och trottoarkanter. Det är ett ackordsarbete - ju snabbare, desto bättre. Skoningslöst krossas soporna i maskinens inre.

Mycket har hänt med synen på sopor, och kanske inte minst med dess sammansättning. Långt in på 1800-talet var hushållsavfallet i stor utsträckning helt organiskt. Det var före plasten, och före dagens överflöd av engångsförpackningar och omslagspapper. Avfallet lades på högar, deponier, där det snabbt glömdes, och långsamt ruttnade.

LÄS MER: "Sverige behöver importera sopor"

Det förebådade innovativa idéer. I skriftserien Stockholms Tekniska Historia läser jag om aktiebolaget Särimner, en industriell grisuppfödare. Det var 1896, och Stockholms befolkning passerade 300 000. Genom ett kontrakt med stadens drätselnämnd fick Särimner möjligheten att släppa ut 2 000 grisar på Lövsta soptipp.

Ersättningen uppgick till 22 000 kronor per år, ett konkret utslag av sopornas ekonomiska värde. Bolaget fick billigt grisfoder, och staden blev av med avfallet.

Nya tider råder. Jag och SvD:s fotograf Magnus Neideman stirrar ut över det böljande sophavet i Högdalenverkets avfallsbunker. Det är som Johanneshovs isstadion ställd på tvären. Lastbil efter lastbil, över två hundra per dag, rullar fram till kanten, och tömmer sitt innanmäte av råa sopor. Det är en bisarr spegelbild av samhällets tillsynes kroniska omåttlighet.

Vad vi snart ska bevittna är resultatet av en helt ny syn på sopornas värde. Deponering av hushållssopor är historia, och av dåtidens tankesätt kvarstår endast gräsbevuxna kullar - som kinesiska lyckokakor till framtida generationer. I stället eldar vi upp avfallet, och använder värmen. Det kallas energiåtervinning, och har blivit en av energibranschens hemliga guldgruvor. Inte att undra på varför.

Från en travers i taket hänger två gripklor, stora som hus. Under den blotta tyngden sjunker armarna ned i sopmassorna, och likt ett mudderverk lyfter de tio ton avfall ur högen. Det mullrar när traversen rullar över bunkern, bort mot ugnarnas gapande bränsleintag.

Resten är ett brinnande avfallsinferno, där soporna urskillningslöst förbränns i ett giftosande helvete. Genom ett titthål i ugnarna ser vi siluetterna av förvridna matkassar. Giftig aska stiger i den 1000-gradiga hettan. Slaggresterna hopas i botten.

LÄS MER: "Svensk sopimport kritiseras"

En tjusning med dagens sopförbränning, åtminstone som det framställs, är inte bara att avfallet minskar i omfång. Dessutom rensas de från gifter, som annars lakats ur under soptippens långsamma förruttnelse.

– Vi är som en njure i samhällskroppen, säger Niclas Åkerlund, driftchef på Fortum.

Vi hör dem inte, men någonstans i bakgrunden dundrar gigantiska turbiner och värmeväxlare. Siffrorna är ganska häpnadsväckande. Enbart Högdalenverket producerar värme till 90 000 villor. Blöjor, plast, mjölkpaket och matrester har helt enkelt blivit en råvara i klass med kol, olja och skogsrester.

– Många säger att sopor luktar illa, men det luktar pengar, skojar Mats Cronqvist, avfallschef på Stockholms kommun.

Mina tankar återvänder till Särimners grisar. Vad får egentligen energibolag som Fortum betala för denna råvara? Min fråga är dock i grunden felställd, för det är inte energibolagen som betalar, utan pengarna går i andra riktningen.

Bara Stockholms kommun, förklarar Mats Cronqvist, betalar 90 miljoner kronor per år för att Fortum ska elda upp invånarnas sopor. Hämtningen ligger på helt separata avtal, och kostar ytterligare 233 miljoner. Fortum, å sin sida, konverterar soporna till energi som i kundledet är värt runt 1,6 miljarder kronor inklusive moms. Är detta ett rån, undrar jag? Är det inte kommunen som borde ha betalt?

Sopförbränning blev kring sekelskiftet energibranschens nya guldkalv. Vartefter deponierna bannlystes, växte kommunernas efterfrågan på energiåtervinning. Det sker genom upphandling, eller genom egna bolag. Sedan Stockholm sålt kraftvärmeverken till Fortum måste tjänsterna upphandlas. Aha, tänker jag, i konkurrens med alla andra som råkar kunna förbränna och återvinna 500 000 ton sopor?

Sanningen är att konkurrensen varit begränsad, och därför blev mottagningspriserna skyhöga, tidvis över 1 000 kronor per ton. I dag finns drygt 30 anläggningar i Sverige, men kapaciteten växer så det knakar. Redan nu står sopförbränning för motsvarande 10 procent av den svenska elproduktionen, och nya avfallseldade anläggningar uppförs i bland annat Jönköping, Sigtuna, Linköping, Vetlanda, Torsvik och Helsingborg.

Detta väcker en hel del frågor. Kommer det överhuvud taget att finnas sopor till alla anläggningar? Svaret är nej, för svenska energibolag importerar redan över 700 000 ton sopor per år. Importen sker från Norge, men också från Italien, sedan landets sophantering delvis havererat.

Idag har energibolagens mottagningspriser fallit till under 500 kronor per ton. Men frågan kvarstår, varför ska inte kommunerna ha betalt för soporna? Jag fortsätter att läsa historien om Särimners grisar. Knappt hade bläcket torkat på avtalet förrän djuren dog som flugor på Lövsta soptipp, delvis av köld, men också av sjukdomar. Särimner gick i konkurs.

Sopor är inte hälsosamt att elda, än mindre att äta, och det tycks också vara svaret på frågan. I Högdalenverket, menar Niclas Åkelrund, går nästan hälften av investeringarna till luftrening. Ändå är det svårt att släppa frågan, för det måste finnas ett skäl till att det fortfarande byggs så många anläggningar?

Vi rullar ut från Stockholm, norrut, mot förorten Bålsta. Medan energibolagen gärna marknadsför sin miljöanpassade energi, en vanlig synonym för sopförbränning, talas det desto tystare om slaggen och askan. Bara Högdalenverket måste göra av med 100 000 ton slagg, och ytterligare 10 000 ton giftig aska. Här är också alternativen färre.

Strax utanför Bålsta, träffar vi Kenneth Strandljung, expert på soptippar, och ansvarig för slagg och aska på Högbytorps avfallsstation. Vi sätter oss en fyrhjulsdriven pickup, och navigerar mellan komposter, bränsleförråd och övertäckta deponier. En energiskog passerar till höger. Plötsligt svänger vi in i ett ödsligt böljande månlandskap. Ett fint gråaktigt pulver dammar runt skorna, och en svagt sur doft hänger i luften.

Det här är slutstationen. Vi står på en hemmagjord cocktail av giftig flygaska från Högdalen, förbrända kolrester från Värtaverket, och sopvatten från Högbytorps gamla deponi. Detta, en jordfuktig ammoniakosande betong, är den oundvikliga resten av Stockholmarnas avfall. Ragn-Sells, som driver Högbytorp, tar runt 200 kronor per ton för att ta emot och binda in askan.

Blandingen tappas i enorma lastbilsskopor, och smetas ut på detta ständigt växande berg. Asbest och andra ogörliga samhällsrester, gjuts in i massan. Det handlar om ren slutförvaring. Kenneth Strandljung får ofta frågan om det inte går att använda betongen till något vettigt, som i anläggningsjobb och byggen.

– Då säger jag, vänta lite, vad händer när betongen slits ned? Det finns en anledning till att vi lägger den här, säger han.

Om detta bara är askan, vad händer då med slaggen?

Vi rullar vidare genom Högbytorps osannolika landskap, förbi lakvattensjöar och upplag av torkade rotsystem. Snart möter vi höga vallar av gråbruna högar. Här ligger slaggen, ett singelliknande grus, späckat med skrot, keramik och andra hårdföra material som undkommit ugnarnas hetta. Energibolagen betalar runt 200 kronor per ton för att bli av med den.

Marknadsekonomin härskar här. Stora magneter suger ut allt av värde ur den färglösa massan, och skroten säljs till smältverk på kontinenten. Soporna blir armeringsjärn. Resten, ett finkornigt grus, används som täckmassa på deponierna. Allting tas tillvara, och Ragn-Sells, som driver Högbytorp, får inte en krona i subventioner. Sopor har ett värde, minst sagt.

Kjell Murell har varit sopgubbe sedan 1969. Nu är han pensionär, men är tillbaka över sommaren för att extrajobba. Han har sett sopberget växa i 40 år. Jag frågar honom om jobbet, hur han bemöts, och om det finns ett socialt stigma i yrkesvalet.

Jobbet är kanon, svarar ”Murre”, även om arbetsförhållandena har blivit sämre med åren. Men det är socialt, och respekten från samhället är stor. En sak stör honom dock, det växande sopberget.

– Frankrikes nya president hävdar att vi måste expandera, att vi måste tjäna mer och mer. Men fan, det här kan inte fungera hur länge som helst, det går inte, inte som jag ser det, säger han.


LÄS MER: "Sopfritt kretslopp"