PORT FOURCHON I södra Louisiana kallas sommaren 2010 den förlorade sommaren. Olja vällde upp från havsbotten utan att någon visste om eller när flödet skulle kunna stoppas. Panik och skräck spred sig efter läckan på 1 500 meters djup som visade hur farlig denna industri är för människor och natur.

Minerna är bistra när jurister med stinna portföljer bänkar sig i en kal lokal i ett hotell nära New Orleans-flygplatsen där en av de många parallella utredningarna om olyckan på Deepwater Horizon-plattformen pågår. Granskningarna ingår i efterspelet, liksom det tillfälliga moratoriet för borrning i Mexikanska golfen och amerikanernas fortsatta beroende av oljan.

Efterspelet fortsätter också på andra sidan Atlanten. I torsdags strömmade BP:s aktieägare till den enorma kongressanläggningen Excel i London Docklands. Intresset för att delta på företagets bolagsstämma var så stort att detta var den enda lokal som räckte till. Auditoriet rymmer 5 000 människor.

”2010 var ett år då vi sattes på prov på ett sätt som sällan skett under vårt företags långa historia”, skrev styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg i inbjudan, i något av ett understatement.

För BP har kämpat för sitt liv under det gångna året.

Allt på grund av ett oljefält 6 000 meter under havsbottnen som döpts till Macondo, efter den olycksdrabbade staden i Gabriel Garcia Marquez mästerverk Hundra år av ensamhet. En stad som plågas av onda andar, där det bryter ut en epidemi av sömnlöshet och som till sist går under, efter fem år med konstant regn.

Knappast ett namn med goda vibrationer.

Nere i det mörka havsdjupet skulle säkerhetsventilen vara den sista barriären, men den fungerade inte. Nu figurerar denna BOP, eller blow-out preventer, i flera av utredningarna, som följs även av BP:s konkurrenter. Om sådana, som det misstänks av vissa, har ett allvarligt konstruktionsfel kan det bli ovälkommet hinder för fortsatt projektering ute till havs. Macondo spydde ut nästan fem miljoner fat olja innan hålet täpptes till efter nästan tre månader - och vilka följderna blir för miljön vet ingen än.

Ett tag såg det ut som om BP, USA:s största oljeproducent med 26 000 anställda i landet, också skulle gå under. Marknadsvärdet sjönk med svindlande 102 miljarder dollar på kort tid och aktieägarna som var vana vid feta utdelningar fick inte ett öre under resten av 2010. Bolaget kan vänta en hel del negativ press i samband med ettårsdagen av explosionen, men på det stora hela har en återhämtning skett.

När SvD Näringsliv för ett år sedan besökte orterna på landtungorna parallellt med den mäktiga Mississippi jäste oron. Det vanligaste svaret på frågor om ansvaret blev ett ilsket:

– BP, BP, BP.

Oljebolagets koncernchef Tony Hayward utpekades, som den mest hatade mannen i Amerika. Det var inte bara bilder av nedsölade pelikaner som gjorde folk ilskna. Haywards uttalande om att han ville ha sitt liv tillbaka och att miljöeffekten av olyckan skulle bli liten, eftersom Mexikanska golfen är ett stort hav, gjorde amerikanerna och president Barack Obama rasande.

– Han skulle inte ha fått jobba hos mig, efter den sortens uttalanden, sa Obama som kallade till sig Hayward och styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg till Vita huset för en uppläxning.

Ett par veckor senare byttes Hayward ut och bolagets ansikte i USA blev istället amerikanen Bob Dudley. Han hade tillbringat sin barndoms somrar i Biloxi och Gulfport öster om New Orleans och hade större förståelse för levnadsvillkoren i miljön, där oljeindustrin samsas med räktrålare och häckande fåglar. I oktober tog han också över som koncernchef för hela BP.

Trots skyltar som ”Tony fick tillbaka sitt liv – hur blir det med oss?” går livet vidare i södra Louisiana. Den snöda sanningen är att olje- och naturgasutvinningen, med 17 procent av delstatsekonomin, är så mycket viktigare, än både turismen och fisket.

– Hatar BP? Nej, jag gillar BP. Jag jobbade på en av deras plattformar i över tio år, säger Curtis Dantin som just gått av skiftet, på en av Chevrons riggar.

Curtis Dantin, förman och veteran i branschen, är en av runt 310 000 som arbetar i olje- och naturgassektorn i Louisiana. Många pendlar från grannstaterna, men Dantin bor bara några mil från Port Fourchon, som är navet i offshoreverksamheten; ett nätverk av kajer, cisterner, helikopterplattor, verkstäder, lagerlokaler och enklast tänkbara bostadsbaracker. Inom en radie på 65 kilometer finns det 400 plattformar i havet utanför. Några av dem syns med blotta ögat från land. Ungefär 90 procent av leveranserna offshore skeppas via kajerna här, allt från borrvätska till mat.

– Säkerhetsbestämmelserna skärptes påtagligt efter läckan, säger Curtis Dantin.

Samma förstående inställning till oljebolagen märks hos andra som har de välbetalda jobben här, till exempel Curtis Badeaux på företaget Offshore Marine Contractors, OMC, med elva lift boats eller fartyg med höj- och sänkbara ben som bistår riggarna.

– Enligt min åsikt tar naturen hand om sig själv, säger Curtis Badeaux om miljöeffekterna och i Golfen absorberar havsvattnet olja som pyser ut ur bottnen.

Curtis Badeaux och övriga oljearbetare noterar, med viss syrlighet, att fiskare i trakten tjänade betydligt bättre än normalt under det BP-betalda saneringsarbetet. Oljebolaget sysselsatte som mest 48 000 personer. Mer än 6 500 fartyg deltog. Insatsen var den största miljöinsatsen någonsin.

Men gjorde BP tillräckligt innan olyckan för att försäkra sig om att borrningen skedde på ett säkert sätt?

Redan innan den hade BP ett dåligt rykte. 2005 skedde en explosion i ett raffinaderi i Texas med 15 dödsoffer. Samma år höll den gigantiska produktionsplattformen Thunder Horse på att kapsejsa. En ventil hade monterats bakfram så att vatten strömmade in istället för ut ur en ballasttank. Plattformen låg med 20 procents slagsida innan BP förstod vad felet var.

I branschen betraktades BP som djärvt, villigt till risktagande. Tony Hayward hade hävdat att tillbuden lett till att man fokuserat på säkerheten, men i analyser av Deepwater Horizon-olyckan framkom att det gällt säkerhet i det lilla, som att se till att personalen inte halkade i trappor – och att ett övergripande säkerhetstänkande inte slagit igenom i själva oljeproduktionen. Detta till skillnad från Exxon som efter grundstötningen med tankern Exxon Valdez införde så många nya säkerhetskontroller att det ledde till beundran, i alla fall från bolagets jurister.

Den avgörande striden i domstolarna kommer att handla om ifall BP gjorde sig skyldigt till grov vårdslöshet eller inte. Beroende på svaret kan de böter som utdöms uppgå från fyra upp till 20 miljarder dollar. Och om domslutet blir grov vårdslöshet ger det delägarna till Macondofältet, Anadarko och Mitsui, större möjligheter att vägra att betala sina andelar av kostnaderna. Eftersom de äger 35 procent skulle de annars stå för en motsvarande andel.

Böterna tillkommer utöver de 40,9 miljarder dollar som BP avsatt för olyckan. Ungefär hälften, 20 miljarder dollar, tvingades Hayward och Svanberg utlova efter mötet med Obama. Medlen deponerades i en fond som ska betala ut skadestånd till berörda i de fyra drabbade delstaterna. En halv miljon ansökningar har kommit in till fonden som administreras av juristen Kenneth Feinberg men endast 3,6 miljarder dollar har utbetalats.

– Det var hemskt. Vi förlorade ett helt år och var tvungna att avskeda personal, säger Gina Charson som är servitris på restaurangen Sarahs i semesterorten Grand Isle. Hon säger att ägarna sökt bidrag men inte hört något.

I Louisiana hävdade många, både förra året och nu, att de största ekonomiska skadorna inte uppstod på grund av oljeutsläppet, utan av det moratorium som Obama införde mot att borra på djupt vatten. Först i slutet av mars i år lindrades moratorium. Nio tillstånd har getts för att återuppta borrningar och ytterligare ett tillstånd, till norska Statoil, är för att borra ett helt nytt hål.

Sakta är det tillbaka till business as usual även om den långa pausen blivit kännbar.

– Det är trögt, vi har tre båtar utan uppdrag, fortsätter Curtis Badeaux med en nick mot de förtöjda bjässarna i en kanal.

Här och där utefter vägarna syns plakat med erbjudanden om lediga jobb och på arbetsförmedlingen, Louisiana Workforce Commission, finns det gott om platser att söka ute på plattformarna.

– Oljeprospekteringen i Golfen kommer tillbaka, men inte på samma nivå som tidigare, säger Loren Scott, ekonom och expert på Louisianas ekonomi, med hänvisning till högre kostnader på större djup, planer på större skadeståndsansvar och höjda framtida försäkringspremier.

För oljeindustrin i stort har villkoren hårdnat. Förut ansåg kritiker att de beviljades tillstånd att borra utan att ens göra en analys av miljöriskerna. Men efter oljekatastrofen 2010 riktades blickarna också mot myndigheten Minerals Management Services (MMS) som ansvarade för tillståndsgivningen. Gamla frågetecken aktualiserades om det lämpliga i att MMS både beviljade licenser och svarade för översynen. Chefen tvingades avgå, MMS delades upp och senare infördes hårdare miljökrav.

På BP:s bolagsstämma i London ställde sig flera aktieägare upp och kritiserade företaget för oljekatastrofen.

Men det fanns också de som tyckte att Tony Hayward orättvist fick skulden. Svanberg utmanades personligen för att han inte var tillräckligt synlig:

–Var var ni, Mr Svanberg?

–Tony Hayward gjorde ett uppskattat jobb, men ville ha huvudrollen. När det första försöket att stoppa oljeflödet misslyckades ändrades krisen till en finansiell och politisk kris. Då steg jag själv fram, svarade Svanberg.

Vad har då BP lärt av olyckan?

– Vi är fast beslutna på att bli ett säkrare, starkare och mer hållbart företag. Med tiden innebär det också att företaget blir mer värdefullt, sa koncernchefen Bob Dudley.