Lundin Petroleum äger en stor del av det största oljefyndet som gjorts i Norge sedan 1970-talet, Johan Sverdrup. Bolaget har också flera andra licenser i närheten av gigantfältet i Nordsjön, samt i Barents hav. Under 2012 har företaget planerat att borra 24 hål, varav 17 på den norska kontinentalsockeln, där kostnaderna för att hyra en borrplattform är extra höga. Det lär inte bli färre hål som ska borras under de kommande åren.

– Kostnadsstrukturen i den norska delen av Nordsjön är extremt hög och det placerar Norge i en ofördelaktig position, sa Ashley Heppenstall, som är koncernchef i Lundin Petroleum, när han besökte den stora oljemässan ONS i Stavanger nyligen.

En norsk utredning som letts av den förre Hydrochefen Eivind Reiten visar att kostnaden för att borra ett hål på den norska sockeln fördubblades mellan åren 2000 och 2010. Ett prospekteringshål kostar i genomsnitt 350 miljoner kronor att borra, medan en produktionsbrunn i genomsnitt kostar 650 miljoner kronor.

• LÄS OCKSÅ: Shamaran Petroleum stötte på olja

Speciella krav och arbetstidsbestämmelser gör att det är 40 procent dyrare att hyra en identisk oljerigg om den ska användas i den norska sektorn jämfört med i den brittiska.

– De högre kostnaderna gör att oljebolagen inte borrar så många hål som de planerat. Om man lägger ihop värdet av den extra olja som skulle kunna tas upp med de högre kostnaderna i Norge, handlar det om 1000 miljarder norska kronor, sa Reiten när han presenterade utredningen.

Det är ett svindlande högt belopp som kan tjänas in om borrkostnaderna i Norge kan fås ned till brittisk nivå. Det handlar visserligen om många år, men enbart 2013 kommer det att borras för mer än hundra miljarder kronor på den norska kontinentalsockeln.

Det främsta skälet till att det är dyrare att hyra en rigg på norsk sektor är att de anställda arbetar i två veckor och är lediga i fyra veckor. I Storbritannien arbetar de anställda tre veckor och är lediga tre. Det betyder att det behövs tre personer för att fylla ett årsverk i Norge och bara två i Storbritannien.

De norska fackförbunden vill emellertid inte diskutera någon försämring av arbetsvillkoren. LO:s representant i utredningen hoppade av innan utredningen var färdig.

Men det är också de extra säkerhets- och miljökrav som ställs till de flytande plattformarna som ska operera i norska farvatten som ökar kostnaderna. Enligt Eivind Reiten är det ingenting som tyder på att de norska reglerna har gett en högre säkerhet i den norska sektorn.

– Det borde vara så att om en rigg hade godkänts i brittisk sektor skulle den automatiskt vara godkänd i norsk sektor och omvänt, säger han.

Här har utredningen inte fått med sig representanten från Petroleumtilsynet, den myndighet som utformar kraven, som reserverade sig mot de slutsatser som drogs.

– Utredarna har inte visat vilka myndighetskrav som är kostnadsrivande utöver mer generella referenser, skriver Magne Ognedahl, som är direktör för Petroleumstilsynet.

Fackförbundet SAFE är mycket kritiska till att harmonisera kraven i Storbritannien och Norge.

– Det är bara att se på statistik för de två sektorerna: Det är fyra gånger högre risk för dödsolyckor i brittisk sektor jämfört med i den norska, säger Roy Erling Furre, som är vice ordförande i förbundet.

Enligt honom tjänar en anställd på en mobil rigg i genomsnitt 580000 norska kronor per år. Men eftersom övertidsbetalningen och olika tillägg är höga kan årslönen komma upp i 1,3 miljoner kronor.

De två största företagen som hyr ut mobila borrplattformar är Transocean, med huvudkontor i USA och 80 mobila riggar, samt norska Seadrill, vars huvudägare är John Fredriksen. Seadrills aktiekurs har ökat med 60 procent på ett år och det är nu det tredje värdefullaste företaget på börsen i Oslo, efter Statoil och Telenor.

Tidigare i sommar tecknade Seadrill ett kontrakt med BP värt 24 miljarder kronor fram till 2020, med dagshyror på 570000 dollar per dygn för de flytande borrplattformar som kan operera på mycket djupt vatten. Seadrill har sammanlagt 45 flyttbara plattformar. Företaget har beställt 18 nya mobila riggar. Ett annat, mindre börsnoterat norskt riggbolag, är Fred Olsen Energy. Ett tredje företag, Odfjell Drilling, hade planerat en börsintroduktion 2011 men ändrade sig i sista stund.

2011 var det 29 flyttbara riggar i norsk sektor. Ytterligare fyra har godkänts i år och ytterligare två förväntas 2013. Statistisk Sentralbyrå, SSB, tror att den begränsade kapaciteten på riggar kommer att göra att en del av de hål som planeras 2013 kommer att skjutas upp till 2014.

– Norska myndigheter måste hitta den rätta balansen mellan krav och kostnader, säger Ashley Heppenstall i Lundin Petroleum.

Jämfört med Statoil, som är operatör på 80 procent av de norska olje- och gasfälten, har Lundin en svagare förhandlingsposition när bolaget jagar nya riggar. Av de riggar som kan operera på de största havsdjupen finns det nästan inga lediga under 2013.