Att ett oberoende rättsväsende är grundläggande i varje modernt samhälle är något som de flesta skulle skriva under på. Inte ens mycket passionerade privatiseringsförespråkare skulle komma på tanken att outsourca Högsta Domstolen till vinstdrivande företag som tar betalt av de som ska dömas, som skriver sina egna lagar och som på egen hand bestämmer straffskalan.
Men i finansvärlden är motsvarigheten till domstolsmakt, med möjlighet att döma hela länder till ekonomisk undergång, koncentrerad till tre stora privata företag. Det handlar om kreditbetyg, en till synes obskyr finansföreteelse som påverkar miljoner människors vardag.
Namnet Moritz Kraemer har letat sig upp på väldigt få demonstrationsplakat i eurokrisens huvudstäder. Men som chef för kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's Europaavdelning har han spelat en lika viktig nyckelroll i Greklandskrisen som Angela Merkel eller Giorgos Papandreou.
Liksom sina kollegor på konkurrenterna Moody's och Fitch har han nämligen förklarat att alla räddningspaket som går ut på att bankerna är med och betalar, till exempel genom att frivilligt skjuta upp återbetalningen av de pengar de lånat ut, skulle betyda att de skulle klassa Grekland som ett land i konkurs och dela ut det mindre smickrande betyget D som i "default". Det skulle per automatik tvinga banker runtom i Europa att ta förluster och få ECB att vägra acceptera grekiska statspapper som säkerhet för nya lån. Det kan i sin tur sätta igång en läskig okontrollerad kedjereaktion som i värsta fall, i alla fall enligt höjdarna på ECB, riskerar att sluta i ett undergångsscenario. Detta har bidragit till att Tyskland backat från tidigare tuffa krav på privata fordringsägare.
Möjligen bluffar ECB, men klart är att kreditvärderingsföretagen fingrar på en i högsta grad explosiv avtryckare. Deras tjänstemän är lika mäktiga, om inte mäktigare, än många statschefer och centralbanksdirektörer. Deras bedömningar styr direkt och indirekt hur tiotusentals miljarder kronor placeras och vilken ränta länder och företag över hela världen betalar på sina lån. Kreditbetygen är bland annat en viktig byggsten i det regelverk som styr banker.
Det är inte bara Greklands öde kreditanalytikerna har i sina händer, de senaste månaderna har kreditbetygen sänkts för Spanien och Portugal och varningar getts till flera andra länder i Europa. Till och med Storbritannien och USA har fått veta att de riskerar att förlora sina toppbetyg om de inte skärper sig. Häromveckan nämnde Fitch orden USA och konkurs i samma analys, något som var otänkbart bara för ett år sedan.
Det är inte konstigt att S&P, Fitch och Moody's blivit till nya svordomar i många europeiska språk när pressade politiker letat syndabockar.
Att skylla skuldkrisen på analytikerna är dock att göra det alldeles för enkelt för sig.
Och problemet är knappast att de har gått för hårt fram.
Tvärtom kan de kritiseras för att ständigt ligga steget efter. Att först för ett par veckor sedan sänka Grekland till bottenbetyget CCC är lika imponerande klärvoajant som att i efterhand spå regn på midsommar. Att försiktigt antyda att USA inte förtjänar det högsta betyget AAA är knappast en halsbrytande djärv analys. Med alltför generösa bedömningar under för lång tid har kreditföretagen invaggat politiker i falsk trygghet.
Men det största problemet med kreditinstuten är att deras bedömningar riskerar att misstros, oavsett om de är positiva eller negativa.
Det är väl dokumenterat att S&P, Fitch och Moody's spelade en avgörande roll i det som ledde fram till finanskrisen genom flera fatala missbedömningar av olika värdepappers kreditvärdighet. Så sent som förra veckan framkom att amerikanska myndigheter överväger att stämma dem för bedrägeri.
Vad har då hänt?
Många röster har höjts för hårdare kontroll och övervakning av deras verksamhet. I Europa vill myndigheterna att de ska tvingas ge mer detaljer om exakt hur de kommer fram till sina slutsatser. Idag är insynen minimal trots analysernas stora påverkan.
Det finns också lagförslag som skulle kunna göra dem skadeståndsskyldiga om deras bedömningar i efterhand visar sig vara fel. Planer på ett oberoende europeiskt kreditinstitut delvis finansierat av statliga medel har också lanserats, men fått ett ljumt mottagande.
Även i USA lades nyligen ett förslag på reformer men det har redan kritiserats för att inte ta itu med ett av grundproblemen, att instituten får betalt av de företag och länder vars kreditvärdighet de betygsätter.
Men än så länge, trots att det gått tre år sedan krisen, är inget genomfört. Trots kritiken fortsätter världens investerare att följa kreditdomarnas utslag som om de vore en oberoende sanning.
Och branschens tre jättar, som tillsammans har nära nog världsmonopol, fortsätter att göra stora vinster. Det senaste året har Moody's aktiekurs dubblats.
För medborgarna i skuldsatta länder återstår bara att be en stilla bön om att dessa mäktiga analytiker åtminstone räknar rätt.
