Vilken nordisk jätte är van vid en stadig marknadsandel på 40 procent, ett piggt produktutbud och ett självförtroende som en rysk oligark med pudrad näsa? Men vars chefer nu ligger i ett mörkt rum och skriker ut sin ångest?
Nej, jag talar inte om Nokia utan om den svenska socialdemokratin.
Två av Skandinaviens största framgångsfenomen under 1900talet genomgår en existentiell kris. Båda befinner sig för närvarande i en självutplånande fas.
Mona Sahlins dödförklaring av den egna strategin är i klass med nye Nokiachefen Stephen Elops redan klassiska sågning av sitt bolag, en drapa som får även den surmagade delen av journalistkåren att framstå som en nordkoreansk gosskör.
Han liknade Nokias position vid att stå på en brinnande oljeplattform där till och med ett hopp ned i Atlantens mörka vatten ter sig som ett lockande alternativ.
Trots en utvecklingsbudget på svindlande 50 miljarder kronor om året prånglar Nokia fortfarande ut produkter som Apples Iphoneingenjörer plockar fram när de vill få sig ett rått skratt.
Stephen Elops lösning, att bli kompis med ett annat av den nya it-världens mobboffer Microsoft, har redan fått kritik.
Inom socialdemokratin tycks också vilsenheten stor. Flera av huvudkandidaterna till ny partiledare har redan inkompetensförklarats i de egna leden.
För en utomstående andas de aktuella namnen en lika stark air av att ligga rätt i tiden som att år 2011 uppsöka en skolgård och försöka imponera på kidsen med en Nokia 6110 från 1998, komplett med spelet Snake och minne för hela 50 sms.
Hur går det till? Hur tappar en marknadsledare fotfästet så fullständigt? Först ska det sägas att det förvisso finns stora skillnader mellan politik och näringsliv. En statsminister kan inte lika bekymmerslöst som en vd gömma undan sina misslyckanden i en fotnot under rubriken ”jämförelsestörande poster”.
Ideologier och värderingar är svåra att baxa in i ett excelark. Men som organisationer betraktat verkar partier och företag följa samma cykler av framgång och förfall.
Det var trots allt bara åtta år sedan Fredrik Reinfeldt tog över ledningen av vad som då stämplades som politikens svar på Facit. I företagsvärlden är historiens skrotupplag fullt av före detta vinnare. Varumärken som Pan-Am, Betamax och Simca är helt enkelt inte vad de en gång var.
En som studerat saken är managementgurun Jim Collins som i boken How The Mighty Fall försöker sätta fingret på de mekanismer som förvandlar stjärnföretag till skämt. Han liknar ett företags nedstigning från toppen vid en sjukdom, svår att upptäcka men lätt att bota i ett tidigt stadium, lättare att se men svårare att få bukt med när den är långt framskriden.
Mest kritisk är kanske förnekelsefasen, när den egna framgångens berusning övergått till en känsla av att något är fel men ändå inget händer. Ledarna omringas då av personer som gör allt för att undanhålla obekväma sanningar. Yttre hot avfärdas. Cheferna börjar skylla på varandra.
Den allra viktigaste varningssignalen är enligt Collins när det blir allt färre dugliga och ifrågasättande tjänstemän på organisationens viktigaste poster.
Det går att dra en parallell till när den sparkade Nokiachefen Olli-Pekka Kallasvuo förra året organiserade om genom att låta sina chefer helt enkelt byta jobb med varandra. Mona Sahlins laguppställning inför valet var förvillande lik den som Göran Persson förlorat med 2006.
Kallasvuo förklarade i samband med ommöbleringen självsäkert: ”Vi har en tydlig riktning, vi vet vart vi ska”.
Not so much, kan man väl konstatera i efterhand. Det läskiga är att inget företag tycks gå säkert, hur helgonförklarat det än är. Misslyckandet ligger och väntar som en osynlig trampmina i entrén.
Fråga Toyota. När ytan är som allra mest välpolerad kan sjukdomen redan ha hunnit få fäste. Virusets ursprungliga värddjur tycks vara självgodheten, den vanligaste biprodukten av all mänsklig framgång. Enligt Jim Collins kännetecknas ledare som håller i längden av att de aldrig riktigt går på myten om sin egen förträfflighet.
Innerst inne undrar de ängsligt om en inte en hel del faktiskt kan förklaras med vanlig bonntur. Hur länge dagens ikonföretag som Apple, Google och H&M kan hålla sig friska återstår att se.
Men när de svenska börsbolagen efter ett strålande 2010 snart lägger ut sina årsredovisningar på nätet kan det vara värt att läsa vd-orden med kritiskt granskande blick.
De bolag vars direktörer utstrålar en känsla av att de nu äntligen, och en gång för alla, kommit på hur man sopar banan med konkurrensen kanske bör rödmarkeras i börslistan. Det kan vara början på slutet.
Fotnot: Andreas Cervenka är krönikör i SvD Näringslivs söndagsmagasin N.
