Klockan 14.29 i måndags ringde telefonen hos Carnegies vd Michael Ericson. 8.33 samma morgon hade han gått ut med nyheten om att en nyemission på 1,2 miljarder kronor skulle rädda banken. På några sekunder släcktes hoppet. Joakim Schaaf, chefsjurist på Finansinspektionen förklarade att Carnegies tillstånd att driva bank var indraget. 33 minuter senare, klockan 15.02, övertog Riksgälden ägandet av investmentbanken. Senare samma eftermiddag promenerade personal på Riksbanken över med två pärmar till Riksgäldens kontor ett kvarter bort; aktiebreven i Carnegies dotterbolag.

Men Carnegies öde beseglades långt tidigare. Det går att välja många tidpunkter. En är februari 2008. Vid ett möte i Carnegies kreditkommitté diskuterades kunden Maths O Sundqvist. Han hade den 27 september, för övrigt samma dag som Carnegie bötfälldes och varnades av Finansinspektionen för skandalen inom tradingen, fått sin kreditlimit hos Carnegie höjd från 3,65 till 4,25 miljarder kronor. Men aktierna i hans portfölj hade rasat i värde, framförallt mätteknikföretaget Hexagon som var Sundqvist huvudsakliga säkerhet för sina lån. Kommittén beslöt att som extra säkerhet acceptera Sundqvists aktier i det onoterade norrländska fastighetsbolaget Norrvidden. Där fanns övervärden för miljarder, ansåg man, som kunde täcka upp för underskott i portföljen. I samma ögonblick satte kommittén i praktiken hela Carnegies existens på spel.

Onoterade aktier får nämligen inte räknas in som säkerhet vid beräkningar av hur stor fordran en bank får ha på en enskild kund. Enligt reglerna får en kund inte vara överbelånad, vilket betyder att värdet på säkerheterna är lägre än lånen, med mer än 25 procent av bankens så kallade kapitalbas. Carnegies kapital var 1,5 miljarder vilket satte maxgränsen till 380 miljoner. ”Hålet” i Sundqvists portfölj var redan den 7 juli i år 610 miljoner. I takt med börsraset ökade det till hela 1 342 miljoner den 20 oktober. Det var detta regelbrott som fick Finansinspektionen att dra tillbaka tillståndet och Nordea att dra in sina krediter till Carnegie den 24 oktober. Det sistnämnda tvingade firman att gå till Riksbanken för att be om nödlån. För att få perspektiv på vilka risker Carnegie därmed tog går det att jämföra med en storbank. SEB har en kapitalbas på 98 miljarder. Kreditlimiten till Maths O Sundqvist motsvarar att SEB gett en kund en kredit på 274 miljarder kronor och sedan låtit samma kund bli överbelånad med 86 miljarder kronor. Så här står det i Carnegies årsredovisning : ”Carnegie accepterar endast låg kreditrisk och lånar nästan uteslutande ut mot säkerhet i likvida värdepapper”.

Hur kunde detta då hända? Av dokument som Carnegie lämnat in framgår att kreditkommittén ända sedan juli haft täta och ibland dagliga möten om lånen till Sundqvist. I juli gjordes en försäljning av Hexagon-aktier till hans barn. Men FI menar att det var en skenaffär som inte minskade skulden. Därefter hände inget, trots krav från FI. Först den 22 september sålde Carnegie Sundqvists hela Hexagon-innehav. Och i början av november vräktes större delen av hans resterande aktieportfölj ut. En orsak till dröjsmålet var enligt uppgift till SvD Näringsliv att Carnegie ansåg det svårt att sälja så stora innehav, över tio procent av aktierna i flera bolag, i en så dålig marknad, dels att det blivit problem för Sundqvist eftersom han var registrerad som insider vilket begränsar möjligheterna till aktieaffärer. Dessutom ville man inte i onödan skynda på en tvångsförsäljning eftersom man ansåg att det fanns säkerheter i form av fastighetsbolaget.

Alla är argument som FI underkänt helt. Det visade sig dessutom att Sundqvist pantsatt Norrvidden även hos Handelsbanken. Därför tvingade FI Carnegie att göra en nedskrivning på 1 miljard kronor.

Mer sannolikt bidrog andra orsaker. En är att Carnegie in i det sista månade om relationen till Maths O Sundqvist, som var en av firmans absolut viktigaste kunder. Det handlade både om pengar och personliga band. Men det handlar också om kultur. Att driva fondkommissionär, där idén består av att smörja kunder, uppmuntra till affärer och dra in provisioner, är något helt annat än bank, där risken står i fokus.

– På Carnegie har det inte funnits någon kompetens i hur man driver bank. Man har lekt bank, som en person i finanabranschen uttrycker det.

– Hur kreditgivningen har skötts i Carnegie jämfört med i en affärsbank bör inte nämnas på samma dag. Det både chockar och skrämmer mig, säger Erik Saers.

Vem som bär det fulla ansvaret för det höga spelet i Carnegie lär redas ut först med de horder av stämningar och juridiska utredningar som nu är under uppsegling. En sak är säker. Hade Maths O Sundqvist varit en vanlig småkund hade detta aldrig hänt. Erik Saers har själv tidigare varit chef för en aktiemäklare.

– Vi hade agerat samma dag. Det hade varit otänkbart att låta en kund att ligga överbelånad ens över natten, säger han.