– Jag minns mycket väl hur man gjorde, säger Erik Penser och fingrar nostalgiskt på det gamla mäklarbordets slitna knappar.

I foajén utanför finansmannens hörnkontor på Biblioteksgatan i Stockholm, bland oljemålningar och mahognymöbler, står bordet som 1918 revolutionerade den svenska aktiehandeln. Med ett smidigt grepp skickar Erik Penser iväg en fiktiv köporder på 101 kronor och 25 öre.

– Det var en fantastisk tid. Varje morgon studsade jag upp ur sängen och gladde mig åt att jag kunde gå till Stockholms fondbörs, säger han.

Långt från Erik Pensers eleganta kontor, på 42:a våningen i Södermalms gamla skatteskrapa, sitter matematikern Jonas Hansbo och tittar ut över Stockholm.

– Det som händer nu, och det vi gör, är att vi låter investeringsbesluten fattas av en maskin. Man ger maskinen en instruktion om vad man anser vara bra eller dåliga priser, och så låter man maskinen göra jobbet, säger Jonas Hansbo, grundare och vd i svenska Tbricks, ett företag som utvecklar och levererar handelssystem till världens mest avancerade tradingfirmor.

Garri Kasparov blev 1996 den första världsmästaren i schack att förlora ett parti mot en dator, Deep Blue. På motsvarande sätt, förklarar Jonas Hansbo, har finansindustrin nu börjat överföra sina kunskaper till avancerade datorprogram, så kallade algoritmer.

– Vi gör det enkelt, utbrister han, och förklarar.

En aktie, exempelvis Boliden, handlas i dag på flera europeiska börser. Även om den som regel kostar lika mycket oavsett var den handlas, så uppstår då och då tillfälliga prisskillnader.

Den som hinner upptäcka sådana felprissättningar har möjligheten att i samma ögonblick köpa aktien på ett ställe och sälja den på det andra, och därmed göra en riskfri vinst. Men det måste gå fort, för så snart prisskillnaden exploateras kommer den utjämnas av marknadens inneboende dynamik.

– Ett ögonblick, när du bokstavligen blinkar med ögat, tar ett par hundra millisekunder. Det är lång tid i det här sammanhanget, förklarar Jonas Hansbo.

– Den barriären, millisekunden, bröt branschen för några år sedan. Det man talar om nu är mikrosekunder, miljondelar av en sekund.

Vi rör oss nu mot aktiehandelns mest extrema framkant, långt från medelsvenssons sporadiska aktieköp och långsiktiga sparande.

Det handlar om så kallad högfrekvenshandel, aktieaffärer som med datorers hjälp utförs så blixtrande snabbt att en människa omöjligen kan hinna med.

Men det är ingen marginell företeelse, högfrekvenshandeln uppges stå för över hälften av den amerikanska aktiehandeln, och runt 30 procent av den svenska.

Ett i högsta grad tänkbart namn på Jonas Hansbos hemliga kundlista är Pan Capital, ett svenskt företag på Olof Palmes gata i Stockholm, som efter det turbulenta börsåret 2008 registrerade en vinst som fick hela Finanssverige att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.

Pär Sandå, en omvittnat skicklig trader från Bjärred utanför Lund, hade tio år tidigare, efter framgångsrika år på Swedbank, haft en vision om datoriserad värdepappershandel.

Efter en mellanlandning på investmentbolaget Öresund, startade han Pan Capital med ett antal kollegor från Swedbanktiden.

Till vd utsågs Claes-Henrik Julander, son till tidigare rektorn på Handelshögskolan Claes-Robert Julander. Som startkapital erhöll bolaget 41 miljoner kronor från en ny finansiär.

Bokslutsåret 2008 gjorde bolaget, med blott 34 anställda, en vinst på smått osannolika 1,4 miljarder kronor.

Bolaget var därmed 70 gånger mer lönsamt per anställd än SEB.

Den hemlige finansiären, som direkt såg potentialen i Per Sandå och hans affärsidé, var Erik Penser. Han är fortfarande bolagets styrelseordförande.

Svenska Pan Capital tillhör den snabbt växande floran av extremt avancerade firmor som med hjälp av algoritmer utan uppehåll finkammar världens börser på felprissättningar och tillfälliga avvikelser från annars återkommande mönster.

Så snart en affärsmöjlighet uppstår, möjligen dold bakom en tillfälligt bruten korrelation mellan dollarkursen och en svensk industriaktie, kan datorerna reagera inom loppet av några miljondels sekunder.

Vinsten är som regel liten, några öre per affär, men kompenseras av nästan surrealistiska volymer. Pan Capital gör, på en och samma dag, runt 300 000 unika affärer, på 40 olika marknader. En sådan dag handlar bolaget för över 18 miljarder kronor.

Den som i dag studerar börsernas medlemslistor upptäcker snart att finansmarknadens nya stjärnor inte sällan är namn som för några år sedan inte över huvud taget var närvarande.

Här finns amerikanska Getco, bildat 1999 av en amerikansk filosof, som i dag uppges köpa och sälja 1,5 miljarder aktier per dag, över hela jordklotet.

I Norden finns, utöver en rad mindre spelare, Citadel Securities som efter bara något års närvaro blivit regionens fjärde största mäklarhus.

Vad dessa firmor har gemensamt, utöver den datorbaserade handeln, är ett närmast notoriskt hemlighetsmakeri. När SvD Näringsliv söker mer information om Pan Capital så vill vare sig Erik Penser eller Claes-Henrik Julander, alltjämt bolagets vd, uttala sig.

– Vi har alltid haft en policy att inte tala med media, svarar Claes-Henrik Julander mycket vänligt men bestämt.

Det finns två enkla skäl bakom tystnaden. Den som hittat vinnande algoritmer sitter på en guldgruva, och varje livstecken kan ge ledtrådar om bolagets stategier.

För det andra handlar en majoritet av firmorna för egna pengar, däribland Pan Capital, och behöver därför inte ställas till svars inför fondandelsägare och media.

De intjäningsmöjligheter som högfrekvenshandeln har skapat, vilka på senare år synliggjorts av pionjärernas häpnadsväckande vinster, har banat väg för en närmast fanatisk kapprustning i finansindustrin. Stora belopp investeras i blixtsnabba datorsystem och, inte minst, i akademins skarpaste hjärnor.

Om 80-talets yuppies kom från Handelshögskolan i Stockholm, kommer dagens mest åtråvärda finansstjärnor från KTH i Stockholm och Chalmers i Göteborg. Slaget om aktiehandeln handlar nu om en sak. Tid.

– Den bästa maskinen vinner. Har du samma logik i två maskiner, så kommer den snabbaste att vinna. Det handlar alltså om hur smart algoritmen är, och hur fort den kan agera, säger Jonas Hansbo.

Efter att branschen under många år konkurrerat med supersnabba datorer, blixtsnabba handelsystem och välformulerade algoritmer, riktas nu allt mer fokus på det geografiska avståndet till börsens datorer.

Eftersom ljuset i en fiberoptisk kabel på en mikrosekund färdas 300 meter, konstaterar Jonas Hansbo lakoniskt, kan en kilometer i rätt eller fel riktning i dag utgöra skillnaden mellan en bra och en dålig affär.

Det är därför vi nu förflyttar oss till en anonym lagerlokal i ett industriområde i Stockholms utkant. Det handlar om finansindustrins senaste modeord, co-location.

– Vi står nu framför Stockholmsbörsens hjärta, säger Carl-Magnus Hallberg, global it-chef på Nasdaq OMX.

Han pekar på tre kylskåpsstora stålburar, i ett hav av servrar och överdimensionerade hårddiskar.

Här, bland skrotupplag och rostiga järnvägsspår, ligger Stockholmsbörsens datacentrum, en anläggning vars säkerhetssystem för tankarna till visionära Hollywoodproduktioner.

Hela fastigheten, som på grund av datorernas strömförbrukning är uppkopplad direkt mot det svenska kraftnätet, övervakas av laserdetektorer, och för att komma åt serverhallen passerar vi oräkneliga säkerhetsdörrar och, i en sista identitetskontroll, en ögonscanner.

För att minimera algoritmernas reaktionsförmåga, och därmed vinna livsviktiga mikrosekunder, kan högfrekvensfirmorna i dag ställa in sina datorer i Stockholmsbörsens serverhall. Priset börjar på 30 000 kronor i månaden för en dryg kvadratmeters golvyta.

Detta, en kliniskt ren och väl avkyld serverhall, är också aktiehandelns nya ansikte. Till dessa tre surrande serverskåp skickar mäklarhusen sina köp- och säljorder.

De förs ­sedan samman automatiskt i ett system som i dagsläget klarar 7 000 affärer i sekunden. Med fler tillbyggnader klarar Inet, Nasdaq OMX:s handelssystem, en miljon transaktioner per sekund.

Vän av ordning kan fråga sig om det verkligen är sunt att aktiehandeln, som i grund och botten handlar om delägarskap i företag, i dag utförs av förprogrammerade datorer.

Högfrekvenshandeln har också kritiserats av såväl politiker och journalister, där vissa gått så långt som att förorda ett fullständigt förbud.

Misstänksamheten har spätts på av industrins eviga hemlighetsmakeri. Flowtrades, den enda högfrekvensfirman som låter sig intervjuas, menar dock att högfrekvenshandeln är missförstådd.

– Vi bidrar till bättre likviditet, lägre transaktionskostnader, och har samtidigt tvingat fram bättre marknadsplatser med snabbare system och lägre avgifter, säger Jan de Bolle, affärsutvecklingschef på Flowtrades.

Han är dock inte ensam. Mats Qviberg, en av 80-talets stora mäklarstjärnor, ser dagens aktiehandel som en naturlig konsekvens av nya tekniska framsteg.

– När min mamma föddes fanns inte radion. När mina barn föddes fanns inga mobil­telefoner, och för 15 år sedan fanns inte internet. Alla har blivit så perspektivlösa, säger Mats Qviberg.

Och möjligen är inte datorernas ständiga jakt på mikrosekunder och blixtsnabba arbitrage så väsensskild från den värld Erik Penser mötte, när han 1968 klev in på Stockholms fondbörs.

– Principen är exakt densamma i dag som på min tid. Det gäller att köpa billigt och sälja dyrt. Jag inbillar mig också att jag ibland var en mikrosekund snabbare med mina fingrar än oppositionen. Det är precis som att ha sin burk närmare börsens dator, säger Erik Penser.

Kanske var det också den insikten, om vikten av snabba beslut och god marknadskänsla, som på nytt gjorde Erik Penser till en av Sveriges mest inflytelserika finansmän. Investeringen i Pan Capital har genom bolagets tidvis generösa utdelningar försett honom med åtskilliga hundra miljoner kronor.

Och hur långt kan det egentligen gå?

– Ljusets hastighet är gränsen, konstaterar Jonas Hansbo förtjust.