-De svenska bankerna har agerat på ett kommersiellt legitimt sätt. Det var en lönsam marknad, de kanske expanderade lite för fort, men det låg i den individuella bankens intresse och de gjorde inget fel, säger Alf Vanags, chef för Biceps – Baltic international centre for economic policy studies.

Vid slutet av 2007, bara något år sedan, kunde de baltiska ”tigrarna” stoltsera med en tillryggalagt tillväxt på i snitt 8 procent.

Idag, ett år senare ser balttrojkan tillbaka på en period av negativ tillväxt och står inför genomsnittlig prognostiserad bnp-ras på 7 procent, om inte mer. I Lettland befarar de mest pessimistiska analytikerna en tillbakagång på hårresande 15 procent under 2009, ett depressionsscenario i ordets formella mening (en tillbakagång på 10 procent brukar sägas utgöra gränsen mellan recession och depression).

I januari fick folket nog och det allmänna missnöjet över den havererande ekonomin övergick i kravaller - månaden efter avgick den Litauiska fyrpartiregeringen.

Bakom den baltiska tillväxtfesten står tre svenska storbanker; Swedbank, SEB och Nordea hör til Baltikums absolut största bankaktörer och har tillsammans närmare 500 miljarder kronor i regionen, lån som i stor utsräckning är utgivna i Euro.

Swedbank och SEB är de svenska aktörer som utstått mest kritik för att ha gött den baltiska bubblan, där krediterna i allt för stor utsräckning sägs ha finansierat konsumtion framför intäktsgenererande investeringar.

Enligt en sammanställning av Dagens Industri äger de två bankerna tillsammans närmare 80 procent av tillgångarna i den estländska banksektorn. Motsvarande siffror för Lettland och Litauen uppskattas i samma beräkning till 41 respektive 56 procent.

-Det finns en tydlig tendens att skylla på svenska banker, men det är ett ganska xenofobiskt synsätt. Att utlänningar bär skulden till problemen är bara skräp i mina ögon, säger Alf Vanags.

När bedömare nu målar upp scenarier för de baltiska ekonomierna kretsar mycket kring frågan om en eventuell devalvering. En devalvering, menar förespråkarna, skulle återställa regionens konkurrenskraft och befria centralbankerna från det kostsamma oket att stötta de nationella valutorna.

Med hänsyn till att konsumtionen i så stor utsträckning finansierats av lån i utländsk valuta fruktar många dock att en devalvering skulle göra det omöjligt för invånarna – som fortfarande får betalt i lokal valuta – att finansiera sina lån.

Förutom problemen detta innebär för lokalbefolkningen uppmålas devalveringsscenariot som ett stort hot mot de svenska bankerna som därmed skulle riskera påtagliga kreditförluster.

Alf Vanags blir dock upprörd av diskussionen om de svenska bankernas ansvar. En bank, menar han, är en kommersiell aktör som verkar inom de ramar som givits av regeringen och myndigheterna. De misstag bankerna gjort sig skyldiga till, säger han, straffar sig istället i termer av sjunkande aktiekurser.

-Bankerna har drabbats lika mycket som alla andra. Eftersom det så uppenbart rörde sig om en bubbla borde de baltiska regeringarna istället vända sig till de svenska myndigheterna och fråga vad de har gjort åt saken. Men man ska absolut inte skylla på bankerna, menar Alf Vanags.