Jag trodde alltid att jag skulle vilja återfödas som president, påve eller baseballspelare. Men nu vill jag komma tillbaka som obligationsmarknaden. Då kan du skrämma vem som helst. Citatet kommer från James Carville, politisk rådgivare till den förre amerikanske presidenten Bill Clinton som i början på 90-talet tvingades ändra sin politik när räntorna sköt i höjden.
I goda tider är en dag på räntemarknaden ungefär lika upphetsande som filmen från en övervakningskamera i Riksarkivets källare. I dåliga tider kan den fälla regeringar och ödelägga länder. En dos ekobrott och två doser prostitutionshärva brukar vara mer än tillräckligt för att avsätta de flesta demokratiskt valda ledare. Men när Silvio Berlusconi förpassades till historien var det obligationsmarknaden som höll i kniven.
Eller kanske snarare de som styrt denna marknad det senaste halvåret: tjänstemännen på Europeiska centralbanken ECB. Genom att under den mest kritiska veckan halvera sina stödköp av italienska statspapper och låta räntan skena kan ECB-chefen Mario Draghi mycket väl ha bidragit till sin landsmans sorti. Som ett slags makroekonomisk motsvarighet till CIA:s lönnmord. Något som förstås aldrig att kommer att bekräftas.
ECB är nämligen något så fint som helt politiskt oberoende, vilket framgår mycket tydligt på bankens hemsida. Där står också att enskilda länder inte ens får försöka påverka ECB:s beslut, en skrivning som tycks vara okänd i stora delar av Europa. Kraven från olika regeringar på att banken måste gripa in har haglat de senaste veckorna.
ECB:s främsta mål är att hålla inflationen under kontroll. Det har ansetts som en teknisk och apolitisk uppgift, väl lämpad för teknokrater i en skyskrapa. Ungefär som att bevaka ett kärnvapenlager i fredstid, med anställda i uniform som finjusterar luftfuktigheten och övervakar larmsystemen. Men om och hur dessa vapen ska användas i krig är en fråga som väldigt få skulle vara beredda att lämna över till samma personal.
Till centralbankers enorma arsenal i kristider verkar inställningen vara annorlunda. Trots att bankräddningar och finansiering av länders underskott i högsta grad är politik. Vilka länder ska räddas och hur länge? Ett år, fem år, tjugo år? Vilka krav ska ställas på regeringar? Och vad händer om de struntar i dessa? Och så vidare.
Om ECB drar på sig förluster måste de täckas av bankens ägare, det vill säga euroländerna. Det innebär i praktiken en direkt överföring av pengar från en befolkning till en annan. Om inflationen tillåts dra iväg betyder det att de som sparat på bankbok får sponsra de som lånat. Går det snett kan ingen ställas till svars. ECB:s chefer kan i praktiken bara avsättas i förtid om de blir psykiskt sjuka eller begår brott.
Det är just därför som bankens mest potenta vapen låsts in i ett juridiskt skåp dit tjänstemännen inte har nycklar. Enligt EU:s fördrag får ECB inte låna ut pengar till länder. En självklarhet för några år sedan. När tyskarna påpekar det idag betraktas det som en pervers form av paragrafrytteri.
ECB har redan tänjt på reglerna, men kritikerna vill se mer.
För i h-e, fram med superbazookan, hetsar politiker och ekonomer i kör, så att fradgan yr i luften.
Låt tusentals miljarder nytryckta euro regna över Europa!
I USA har detredan gått betydligt längre. Där har Federal Reserve länge varit den amerikanska statens viktigaste finansiär och äger betydligt mer statspapper än Kina. Nyligen avslöjade en rapport från statliga Government Accountability Office att Federal Reserve under finanskrisens första fas bidrog med totalt 16 000 miljarder dollar i olika former av korta nödlån och andra krediter till banker och företag över hela världen. Det är mer än hela USA:s BNP. Siffrorna har banken tidigare kämpat i domstol för att hemlighålla. Flera av cheferna för de banker som fick stöd sitter i Federal Reserves olika regionala styrelser.
Huvudskälet till att blickarna riktas mot centralbanker är förstås att de kan trycka oändligt med pengar. Hurra alla problem lösta, vad väntar vi på?
Det argumentet ficken skeptisk kommentator att minnas ett Albert Einstein-citat: Bara två saker är oändliga: universum och mänsklig dumhet. Och när det gäller universum är jag inte så säker.
Det är möjligt att det gått så långt att det bara är ECB:s icke-valda chefer som kortsiktigt kan hejda den kris som det egentligen är politikers uppgift att lösa. Men om det sker passeras en gräns. Mario Draghi påpekade själv nyligen att historien är kantad av exempel där frestelsen att lösa problem med hjälp av sedelpressen lett till en kollaps värre än den man försökt undvika, när förtroendet för centralbanken och därmed pengars värde försvunnit. Men det kan förstås inte hända nu, säger experterna. Det är ju annorlunda den här gången. Se där en välbekant fras som borde få alla larmklockor att ringa.
