Det vilar något anglosaxiskt självklart över Karin Forseke: hennes leende, den svart- och vitmönstrade dräktjackan och ett uttal som har färgats av ett halvt yrkesliv i England och USA. Och kanske är det inte så konstigt. Redan som tonåring valde Karin Forseke att lämna Sverige och flytta till USA. Inga mål eller uttalade ambitioner, bara ut och resa och komma ut i världen.

Hemma i Järfälla hade hon jobbat både helger och kvällar som diskare för att ha råd till den långa resan. Väl i USA blev första stoppet en kortare anställning som aupair. Kort därefter styrde hon kosan mot Kalifornien och UCLA där hon påbörjade de studier som senare skulle bli grunden för hennes framtida karriär.

– Många tyckte nog att det var väldigt udda. Man skulle följa mönstret: gå på Handels, gifta sig, skaffa barn och radhus. Men det där var inte jag, det fanns ju så mycket att upptäcka. Att komma från en förort i Stockholm till Los Angeles, det var som att öppna ett helt hav av möjligheter, säger hon.

I slutet av 1980-talet blev namnet Karin Forseke internationellt känt efter att hon tillträtt som vd för optionsbörsen Liffe i London. Så småningom ledde hon även starten av OM-börsen i London. Till Sverige flyttade hon i början på 2000-talet när hon tog över vd-posten för investmentbanken Carnegie i Stockholm. En bank som då var en ostrukturerad arbetsplats där allt för lite fokus låg på kunden, enligt henne själv.

Receptet för att lyckas hade hon med sig från sin tid i USA och England: stränga krav på kontroll i verksamheten och höga krav på ordning och reda bland de anställda. Något som inte gick hem hos alla.

– Jag hade definitivt en annan syn på kontroll och det vet jag att många inte förstod. Min efterträdare tyckte inte heller att det behövdes, men det har det visat sig att det gjorde.

– När man har ansvar för andra människors pengar så måste man ha en enorm ordning och reda och en transparent metod i sitt arbete, fortsätter hon.

Hur ser du på Carnegie som bank i dag?

– Jag har ju firman i mitt hjärta och det är klart att det är väldigt tråkigt när man ser en möjlighet försvinna. Överlag hoppas jag att branschen i stort är lyhörd och mognar. Förtroendet är brutet och det är inget man köper på burk. Det är något man förtjänar, och branschen måste jobba hårt för att bygga upp det igen, säger hon.

Efter tiden i Carnegie utsågs Karin Forseke till ordförande för regeringens ”råd för försäljning av aktier i bolag med statligt ägande”. Ett stormigt uppdrag kom det att visa sig. När Carnegie-affären briserade pekade den politiska oppositionen mot Forseke. Bland annat fick hon kritik för en drygt 13 miljoner stor bonus hon fick under sin tid i banken.

Under intervjun poängterar Karin Forseke gång på gång problemet med urspårade bonusar i finansbranschen och hur de har tappat sin ursprungliga motiverande funktion. Efter att flera gånger ställts inför frågan om hon tycker att hennes egen bonus var motiverad svarar hon slutligen:

– Jag vill inte ha en artikel om bonusar, det är ett så tråkigt ämne. Det är helt klart ett mycket stort belopp. I jämförelse med andra i branschen var den dock låg, och en sak kan jag säga: jag har aldrig tagit ett jobb för ersättningen.

I dag är Forseke ordförande för det brittiska investmentbolaget Alliance Trust och vice ordförande för den engelska finansinspektionen. När hon får frågan hur finansbranschen ska lyckas återvinna allmänhetens förtroende blixtrar det till i hennes ögon.

– Vi måste backa bandet och titta på vad problemet är. Vi har kommit till en punkt där man måste kräva av banken att den uppfyller sin samhällsnyttiga funktion: att ge kunden en trygg och säker plats att förvara sina pengar. Och när det gäller risktagandet anser jag att vi har gått för långt med allt för mycket kortsiktiga utdelningskrav och komplexa produkter.

Hon välkomnar EU:s kapitaltäckningskrav på bankerna, även om hon tycker att regelverken som styr bank- och finansbranschen måste vara mer globalt gångbara.

– Man måste komma ihåg att banker är mer än bara banker. De stora aktörerna är ofta större än hela länder och ställer vi krav på dem i dag så rör de sig till nästa land. Det gäller att se till att banksystemet inte får för mycket makt. Det måste finnas en balans.