Även om olikheterna är stora, så finns det en hel del likheter också. Framför allt handlar det om en nonchalant behandling av begreppet risk. På Island handlade det om en mindre grupp våghalsiga finansmän som gav sig ut på ett erövringståg som redan från början hade små chanser att lyckas i långa loppet.
Möjligheten för de isländska bankerna att verkligen etablera sig som ledande i norra Europa, vilket var den uttalade målsättningen, var tveklöst begränsade. Men de isländska myndigheterna gjorde ingenting för att förhindra den katastrofala utvecklingen, tvärtom.
I Baltikum handlar det om en konsumtionsdriven expansion som saknade förankring i den reala ekonomiska utvecklingen. Begreppet finansiell risk föreföll obekant för de privatpersoner som förköpte sig. Liksom på Island tog man dessutom gärna lån i euro, något som visat sig förödande när den egna valutan bryter samman.
Än mer anmärkningsvärt är att riskbegreppet verkade obekant även för de svenska storbanker som stod bakom den dramatiskt ökade utlåningen. Och precis som på Island var myndigheterna antingen passiva, eller eldade på utvecklingen.
Den nordisk-baltiska storbörs som OMX byggt upp är talade för det brutala finansiella händelseförloppet. På de tre baltiska börserna och Island, som alla ingår i OMX-systemet, återstår nu ett så kallat large cap-bolag, det vill säga ett företag med ett börsvärde på över 1 miljard euro. Det är ett litauiskt energibolag.
Hela den sammanlagda Islandsbörsen missar 1 miljarders-ribban (i euro), och den totala lettländska börsen motsvarar ett medelmåttligt mid cap-bolag i värde.
Men en väldigt tydlig likhet med utvecklingen på den svenska finansscenen finns i vart fall i både Baltikum och Island. Ansvaret är det ingen som vill ta, utan det försöker man skjuta över på någon annan.
