Barclays blev nyligen bötfällt för att ha manipulerat en ränta som används mellan banker, Libor. Interbankräntan Libor används som referensränta i ett antal finansiella produkter och har kostat bankens kunder stora kostnader. Skandalen har redan fått ett namn: ”Liborgate”.
I slutet av juni bötfälldes Barclays med 290 miljoner pund av brittiska och amerikanska myndigheter för att ha manipulerat räntan mellan 2005 och 2009.
Handlare har drivit ner räntan för att visa att Barclays var en sund bank, sedan har de drivit upp räntan för att öka intäkterna.
Att bankerna har möjlighet att manipulera en ränta som används för att styra allt från bostads- och billån till kostnader för företagsskulder och derivat är inte bra.
Bankerna ska inte ges möjlighet att själva sätta en jämförelseränta. Naivt nog trodde bedömare att när så många är inblandade kommer det inte att ske manipulationer. Men så blev det.
Finns det pengar att tjäna finns det också människor med låg eller ingen moral som är beredda att gå över både etiska gränser och bryta mot lagen.
– Något är mycket fel med den brittiska banksektorn, sade nyligen Bank of Englands chef Mervyn King.
Och allmänheten verkar hålla med honom.
Ända sedan finanskrisens början 2008 har den brittiska finanssektorn varit utsatt för stark kritik. Staten har varit tvungen att ta över banker som misskötts. Stora bonusar har betalats ut i sektorn trots gigantiska förluster.
Det senaste, men med säkerhet inte det sista, missgreppet är brittiska bankers manipulation av Liborräntan.
Barclays har blivit fällda och flera andra banker är under utredning, bland andra Citibank, Deutsche Bank och Royal Bank of Scotland.
Rapporten från brittiska Finansinspektionen pekar ut 14 anställda vid kontoren i New York, London och Tokyo. Ingen nykter bedömare tror att höjdarna i banken är oskyldiga.
Under måndagen avgick Barclays styrelseordförande Marcus Agius. Bankens vd Bob Diamond är kvar men trycket ökar på honom. Labourpartiets ledare Ed Miliband har krävt hans avgång. Och premiärminister David Cameron har utkrävt ansvar ”ända upp till toppen”.
Financial Times krönikör Martin Wolf pekar på en viktig lärdom: banker kan inte anförtros någon form av offentligt viktig funktion, speciellt när det går mot de anställdas egenintresse.
Eller med andra ord: ställer du fram silverskålar är det tillräckligt många i finanssektorn som snor dem.
Speciellt om de tror att de klarar sig undan.
