Jag har svårt att förstå hur bankerna kan lyckas lobba igenom ett förslag som förbjuder den lilla tobakshandeln på hörnet att ta ut några kronor i avgift på kortköp samtidigt som bankerna själva tjänar miljarder på korten.
Varje gång jag skriver om bankernas höga vinstnivåer får jag upprörda kommentarer från bankanställda.
- Varför ska inte banker få tjäna pengar precis som alla andra företag? Vi säljer ju en produkt och den produkten prissätts på marknaden som alla andra produkter på alla andra marknader, brukar det heta.
Så är det ju förstås, grunden för bankens kortverksamhet är att tjäna pengar men i bankens kommunikation med kunden pratar man aldrig om pengar.
Banken säger inte: ”Här har du ett kreditkort och det är en jättebra produkt och vi vill att du använder så det mycket som möjligt för då tjänar vi mer pengar.”
Istället säger banken: ”Varje dag begås mer än 20 rån. Oftast drabbas privatpersoner, men butiker och banker utsätts också. Om vi minskar mängden kontanter i samhället blir det en tryggare plats för alla. Vi har bestämt oss för att göra vad vi kan”.
Tack Swedbank! Det enda du och jag förväntas göra för att hjälpa banken i dess filantropiska värv är att använda våra kort.
Och om det är visionen om det goda, kontantlösa samhället som driver banken när det gäller kortverksamheten borde man vara beredd att dela med sig av den egna vinsten för att nå dit. Och bankerna hade faktiskt chansen att visa detta när det gällde just småköpen.
Idag ser man ganska ofta mindre butiker och caféer som inte tar emot kort på summor under 50 eller 100 kronor. Om man tänker sig att bankerna kraftigt skulle sänka det pris butikerna betalar till banken för kortköp under 100 kronor skulle man i ett slag kunna vända den delvis väldigt njugga inställning till kortköp.
Swedbank har visserligen en särskild prismodell för småköp men den gäller bara butiker med väldigt många småköp. De andra bankerna har ingenting; bankernas vurm för kortbetalningar stannar vid den egna resultaträkningen.
Här brukar det komma andra invändningar från upprörda bankanställda. De känner sig ständigt uthängda medan den stenrika Ica-handlaren aldrig blir ifrågasatt.
- Det här är ju en tjänst vi säljer till butiken, den är marknadsmässigt prissatt och vi tvingar ingen att köpa den här tjänsten.
Huruvida den är marknadsmässigt prissatt kan diskuteras, här råder ett oligopol och det brukar hämma priskonkurrensen ordentligt.
Och om man nu vurmar för den fria konkurrensen, varför inte låta kunderna i de butiker som tar ut en extra avgift avgöra om de vill betala den eller inte?
Det blir därför helt logiskt när bankerna, med undantag för SEB, döljer hur mycket pengar de tjänar. Om man drar in miljarder på korten, ekar den altruistiska retoriken väldigt tom.
Men bankerna har nu fått opinionen dit man vill. Alla samhällets krafter arbetar för att få bort kontanterna och när det alternativet försvinner, vilket kan bli ganska snart, ligger marknaden i kortföretagens händer.
Jag inser, precis som bankerna, att kontanthanteringen ställer till stora bekymmer men jag ifrågasätter deras motiv. En vara på 1 000 kronor som betalas med kreditkort genererar långt över 10 kronor i avgift till banken/inlösenföretaget. Den verkliga kostnaden för korttransaktionen torde vara under 1 krona.
På den svenska marknaden för kortbetalningar råder ett oligopol och det betyder fortsatt taskig konkurrens och höga priser. Och som alltid är det du och jag som betalar – hyckleriet får vi på köpet.
