UTBLICK | Historien kan upprepa sig
För mig, som bara några veckor tidigare installerat mig på kontoret i New York som SvD:s USA-korrespondent blev det en ”crash course” i finansmarknadspsykologi. Och den har jag haft användning av mer än en gång sedan dess, inte minst när det gällt att försöka få grepp om vad som hänt under den här hösten då bolånekrisen i USA helt plötsligt –den 9 augusti – utlöste en panikvåg som fick hela den globala kreditmarknaden att gå i baklås.
För historien upprepar sig, åtminstone i den globala finansvärlden. Det finns stora likheter mellan då och nu – mellan hösten 1987 och hösten 2007. Och det handlar alltså mycket om psykologi.
Det var i och för sig bäddat för en kurskorrigering hösten 1987. Börsen hade två gyllene år bakom sig. Dows index hade stigit med 70 procent från oktober 1985 till början av oktober 1987, pådriven av en nästan lika mäktig våg av lånefinansierade storföretagsförvärv och fusioner som den som vi sett de senaste åren.
Den makroekonomiska ramen påminde också mycket om dagens med en sjunkande dollar, stigande oljepriser och en svag fastighetsmarknad. Men med ett notabelt undantag: Då brottades fortfarande centralbanken, Fed, med att pressa ner inflationen.
Och korrigeringen hade startat redan några veckor före den svarta måndagen. Kurserna toppade den 5 oktober och hade fallit med 15 procent fram till fredagen den 16 oktober.
Ändå slog blixten ner den påföljande måndagen. Säljvåg efter säljvåg svepte över börsgolvet där notorna låg i drivor och när dagens handel summerades hade Dows index fallit från 2247 till 1739.
Sett från Wall Streets åskådarplats var det ett klassiskt exempel på hjordinstinkt: När en började sälja hakade andra på. Och så var hjorden i rörelse. Riskaptiten försvann i ett slag. Placerarna blev defensiva, precis som bankerna på dagens kreditmarknad. Mottot var: Rädda vad som räddas kan.
Till det ska läggas det då rätt nya fenomenet ”program trading”: Den handel som sker mellan stora institutionella placerare och som ”satts på autopilot” med hjälp av datorstyrda modeller med i förväg inprogrammerade köp- och säljkurser.
Systemen var kalibrerade med i stort sett samma säljsignaler. Det resulterade i en sorts ”datorernas följa John” som förstärkte kursraset.
Börspaniken spred sig också till andra aktiemarknader. I slutet av oktober hade exempelvis Hongkongbörsen fallit med 45 procent, London med 25 procent och Stockholm med över 20 procent.
Börsraset sågs – som dagens kreditmarknadskris – som ett hot mot stabiliteten i hela finanssystemet.
Och därmed hamnade problemet i knät på en ny och oprövad Fedchef. Han hette Alan Greenspan och hade tillträtt sitt nya jobb bara drygt två månader tidigare.
Han slog till snabbt och bestämt. I en kort men tydlig kommuniké förklarade banken: ”Fed står beredd att förse marknaden med all den likviditet som behövs”. Det följdes sedan upp med en styrräntesänkning.
Det gav resultat. Paniken la sig och börsfallet kom av sig redan på tisdagen. Dows index började sega sig uppåt igen. Redan i juli 1988 var indexet åter snuddande nära nivån strax före den svarta måndagen.
Feds agerande blev något av en ”manual för centralbanker vid kriser”. Och den har plockats fram i höst av Greenspans efterträdare Ben Bernanke, som visserligen varit Fedchef i halvannat år men som på finansmarknaderna fortfarande betraktas som rätt oprövad.
Han har i bästa samförstånd med ECB:s Jean-Claude Trichet ”gjort en Greenspan” för att lugna nerverna på kreditmarknaden. Fed och ECB har pumpat in stora volymer ny likviditet. USA har sänkt räntan med en halv procentenhet – mer kan komma – och ECB har lagt tilltänkta räntehöjningar på is.
Det har satt en viss snurr på kreditmarknaden. Riskaptiten har börjat öka igen. Men om det räcker för att häva den förlamning i finanssektorn som, enligt IMF:s nya prognos, kan bli ett hot mot världstillväxten, är den stora, öppna fråga som hänger över finansministrar och centralbankschefer när de i helgen samlas till årsmöte i fonden och Världsbanken.
