Har Stålberg inte förstått någonting?

Läser man de båda bankernas lika färska rapporter om hur de bedömer risk och kapitaltäckning enligt Basel II-reglerna, får man visserligen lite (med betoning på lite) mer information om hur de fördelar riskerna och förstår kanske lite mer hur bankerna tänker, men man blir inte mindre rädd.

Riktigt skakad blir man när man läser Swedbanks styrelseordförande Carl Eric Stålbergs ordförandeord i den nya årsredovisningen. Har den karln förstått någonting av vad det är som händer runt omkring honom?

Stålberg lanserar tankegångar som denna: ”Precis som nedgången kom hastigt, kan även uppgången komma snabbare än vad många idag tror.”

Förstår inte Stålberg att världsekonomin har stora strukturella problem – där finanskrisen är det stora allvarliga symptomet – som knappast snabbt går över?

Grundproblemet är ju de stora obalanserna i handeln med varor och tjänster mellan länder. Vissa länder (som Kina, Tyskland, Japan och de stora oljeexportörerna, samt även Sverige) har stora bytesbalansöverskott medan andra länder (framför allt USA, Storbritannien, Spanien, de baltiska staterna med flera) har stora underskott som de måste finansiera.

Denna växande handel på kredit är den grundläggande orsaken till finanskrisen, där ”subprime” var den första länken som brast, men där Swedbanks kreditexpansion i Baltikum (där bytesbalansunderskottet i Lettland exempelvis uppgick till över 20 procent av BNP under 2006 och 2007) var en del i samma ohållbara kedja.

Stålbergs ”reflektioner” runt finanskrisen framstår som lika naiva. Han anser att de baltiska ekonomierna är ”inne i en korrektion” när de faktiskt uppvisar en ekonomisk utförsbacke som kan definieras som en ren depression.

Den styve Stålberg är dessutom ”övertygad att konvergensen av de baltiska ekonomierna mot Västeuropa kommer att gå snabbare än för många andra länder i Central- och Östeuropa.”

Detta är väl i och för sig inte helt fel. De flesta bedömare anser nog att de baltiska länderna har bättre ekonomiska och sociala förutsättningar än exempelvis Vitryssland, Ukraina och Moldavien, med eller utan Dnestr-republiken.

Men detta grundläggande antagande om ”konvergens”, att ekonomierna ska ”komma ikapp” sin rikare omgivning, måste vara en av huvudorsakerna till att banken inte har förstått omfattningen av de växande riskerna i sin kreditgivning.

För det torde, eller borde, nu vara klart för de flesta, åtminstone utanför Swedbanks styrelse, att en expansion baserad på kreditfinansierad konsumtion inklusive bostadskonsumtion inte gör byxorna långsiktigt varmare utan leder till en svårartad finansiell blåskatarr.

För många utomstående bedömare liksom även enligt anekdotiska uppgifter inne ifrån Swedbank stod det klart under andra halvåret av 2007 att Baltikum var på väg mot en mycket djup kris och att bankens allt större engagemang där också skulle kunna leda till en kris för banken. Men banken har med herrarna Lidén och Stålberg vid rodret bara fortsatt utan att ändra riktning rakt mot det kommande fallet.

Stålberg skriver att han i de ”mörka utsikterna på kort sikt” kan se ”positiva tecken”, där ”obalanserna korrigeras och inflation, underskott i bytesbalansen och löneökningarna minskar”.

Det är svårt att se vad som är positivt med detta när dessa faktorer är ofrånkomliga och en del av det stålbad som kommer att sätta banken under mycket stor press. Stålberg borde ha tillagt att arbetslösheten skenar och att det inte handlar om minskande löneökningar, utan sjunkande löner och därmed allt svagare betalningsförmåga.

Som utomstående undrar man om denna ”tro och hopp”-baserade omvärldsanalys delas av hela Swedbanks styrelse. Då blir man som sagt riktigt rädd.

Folksams Anders Sundström som är nominerad till styrelsen får väl antas dela den eftersom han låtit försäkringstagarna ta ett sådant saftigt ”bet” på ”att uppgången kommer snabbare än vad många tror”. Sparbanksstiftelsernas ordförande Ingrid Dahlberg liksom resten av dess styrelse läste väl också innantill i samma manus.

Som aktieägare och kund till Swedbank, och kanske inte minst som skattebetalare, vill man ju förstås kunna nyansera sin rädsla.

Med tanke på den förtroendekris som har funnits mot Swedbank under lång tid och som har sitt ursprung i just den baltiska verksamheten, samt även exponeringen mot Ukraina och Ryssland, så borde årsredovisningen vara det forum där banken visar hur exponeringen ser ut, hur de bedömer förlustrisker, säkerheter och kapitalisering vid olika scenarier.

Men det saknas helt. De antaganden som finns för den ekonomiska tillväxten är redan hopplöst optimistiska. För Estland och Lettland ligger prognoserna nu på att ekonomierna backar mellan 10 och 20 procent och för Litauen börjar prognoserna peka ner mot 10 procent, medan bankens bedömningar i årsredovisingen ligger på mindre än hälften av detta.

Och även om Swedbanks och även SEB:s ekonomer, liksom även EU och stora delar av det politiska etablissemanget i dessa länder, försvarar de tre ländernas fasta växelkurser gentemot euron så kan knappast risken för devalveringar uteslutas.

Internationella valutafonden, IMF, förordade exempelvis en devalvering (helst kombinerat med en snabb euro-anslutning) vid förhandlingarna om nödkrediter till Lettland, för att kunna förbättra landets urholkade konkurrenskraft, och flera röster börjar även höjas i dessa länder för en devalvering.

Men om inte årsredovisningen ger någon vägledning så borde väl rapporten ”Risk och kapitaltäckning 2008” ge den information som den rädde söker.

En sådan rapport är ju ett krav enligt Basel II-reglerna och ska visa hur bankerna ser på sitt risktagande och därmed sitt kapitalbehov. Enligt Basel II så ska ju kapitalbehovet just kopplas till bankernas kvantifierade risker.

I arbetet med att bedöma kreditriskerna arbetar banken med två metoder, en mera statisk ”Building block” med en horisont på ett år samt en mera dynamisk ”scenariomodell”.

Den senare låter intressant för där ska banken ta ställning till ”ett scenario som ska vara så negativt att det är osannolikt men inte orimligt” för att bedöma sitt kapitaliseringsbehov.

Man kan undra hur ett sådant ser ut för Baltikum eller Ukraina, vars BNP föll med 30 procent under det första kvartalet? Läsarna får emellertid inga svar, för inga sådana scenarier presenteras.

Det enda som beskrivs är samma överspelade och alltför optimistiska prognoser som i årsredovisningen. När man läser att ”scenarioprocessen avslutas med att Swedbanks styrelse får ta ställning till scenariot” så blir man naturligtvis rädd igen.

Och när man ser hur Swedbank har bedömt sitt kapitalkrav för sina kreditrisker i olika länder så blir man inte så övertygad om bankens förmåga att bedöma omvärlden och dess risker.

För sin utlåning på runt 240 miljarder kronor till Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Ukraina har Swedbank satt av 18,1 miljarder kronor (brutto, ej justerat för ”elimineringar mellan länder”).

För det fritt fallande Ukraina där Swedbank har en ”exponering” på 21 miljarder kronor har banken satt av 1,4 miljarder kronor i riskbärande kapital och för Lettland, som har stora problem att klara sina åtaganden gentemot IMF och ej fick den senaste utbetalningen, har Swedbank satt av 5,1 miljarder kronor för en ”exponering” på 63,3 miljarder kronor.

Man undrar hur det ”osannolika men inte orimliga” scenario såg ut som låg till grund för denna allokering.

Här kan man jämföra med det ”stresstest” av de svenska bankerna som Finansinspektionen, (FI), publicerade i oktober förra året. I sitt sämsta men ”osannolika” scenario så räknade FI bland annat med att tillväxten i Baltikum skulle sjunka med 4 procent i år och två procent 2010 och att kreditförlusterna skulle bli 4 procent av utlåningen i år och 8 procent för 2010.

FI ansåg då att de svenska bankerna skulle klara detta scenario om än med viss press på Swedbank och SEB genom sina åtaganden i Baltikum.

Verkligheten har emellertid sprungit ifrån denna rapport, där alla parametrarna tillväxt, arbetslöshet och huspriser har utvecklats väsentligt mycket sämre än detta ”värsta scenario” (som fick kritik för att vara för optimistiskt redan när det presenterades).

Och det är inte bara i Baltikum som utvecklingen har blivit sämre. Det gäller även på de svenska och nordiska hemmamarknaderna, liksom inte minst i Tyskland för SEB, vilket således ökar behovet av riskkapital även på dessa marknader.

I Baltikum, Ukraina och kanske även Ryssland är det tyvärr realistiskt att räkna med höga tvåsiffriga procenttal för kreditförlusterna. Osäkerheten är naturligtvis stor, men en gångbar jämförelse kan vara de länder som drabbades av asienkrisen där kreditförlusterna landade på 30-80 procent.

Där gjorde visserligen devalveringarna att förlusterna skenade första året men samtidigt att länderna snabbt kom på fötter, med undantag av Indonesien.

För de öst- och centraleuropeiska länderna är det svårare att se vad det är som ska dra dem upp ur denna kris. För dessa börjar allt fler oberoende bedömare dra paralleller till Latinamerika under 80-talet där det tog ett decennium att hjälpligt reda ut bekymren.

Jag vet inte om finansminister Anders Borg har läst Swedbanks och förvisso även SEB:s årsredovisningar. Det verkar så, för han verkar också rädd. Rädd för att behöva skjuta till stora belopp för att rädda de svenska bankerna (även om han har ett visst hopp om att de ökade resurserna till IMF som beslutades på G20 mötet kan vara en hjälp).

Jag har full förståelse för detta.