Nedräkningen har börjat. Prominenta bedömare som nobelpristagaren Paul Krugman och hans professorskollega Barry Eichengreen skriver i färska kommentarer och analyser att eurozonens problem är akuta och ett sammanbrott kan komma vilken dag som helst.

Financial Times krönikör Wolfgang Münchau är lika dyster, även om han hoppas kunna leverera en ny analys om vilka möjligheter, eller snarare vilken möjlighet, det finns att rädda valutaunionen undan kollaps till nästa vecka.

Det centrala i dessa analyser är att det är mycket bråttom med mycket stora och omfattande åtgärder för att kunna hindra att eurokrisen når okontrollerbara proportioner. Det ruggiga är att de politiska möjligheterna att genomföra dessa åtgärder krymper i lika snabb takt.

Krugman och Münchau är eniga om att införandet av en gemensam euroobligation eller ännu hellre i detta akuta skede att den europeiska centralbanken, ECB, i likhet med amerikanska Federal Reserve och Bank of England eller för den delen vår svenska Riksbank, får obegränsade möjligheter att agera ”lender of last resort” för medlemsstaterna.

Detta för att försöka förhindra en självförstärkande och för hela eurozonen katastrofal ”run” mot Italien och Spanien. Krugman hämtar mycket stöd från en analys av den belgiske professorn Paul de Grauwe.

ECB har kunnat förhindra en katastrof genom att just göra sådana stödköp de senaste månaderna. Den nödvändiga politiska uppbackningen för detta har emellertid minskat rejält. I helgen hoppade den tyska ECB-ledamoten, och inofficiell ”chefsekonom”, Jürgen Stark av sitt uppdrag.

Starks missnöje med just dessa obligationsköp beskrivs om anledningen till avhoppet. Utan uttalat stöd från Tyskland så är det mycket tveksamt om ECB har möjlighet att fortsätta dessa operationer.

Münchau hävdar att den tyska författningsdomstolens beslut i förra veckan också bidrar till att kraftigt reducera det nödvändiga manöverutrymmet. Visserligen godkände författningsdomstolen euroländernas finansiella stödfond, EFSF, och därmed stödet till Grekland.

Däremot utesluter beslutet enligt Münchau andra och högst sannolikt nödvändiga åtgärder som går utöver detta. ”Jag kan inte se att beslutet är förenligt med eurozonens överlevnad, givet den förda politiken i medlemsstaterna och ECB.”

Författningsdomstolens utslag ska enligt Münchau tolkas som att det inte är förenligt med den tyska konstitutionen att låta någon annan part, som ECB, ikläda sig åtaganden för Tysklands räkning.

Krugman ser lika dystert på inställningen och insikten hos det tyska ledarskapet och framför allt hos ECB i sin krönika, ”En fläckfri katastrof” i måndagens New York Times.

Eichengreen ser i sin analys från i fredags, ”Europa på randen till politiskt sammanbrott”, även behov av andra nödvändiga och snabba, om än politiskt lika svårgenomförbara, åtgärder. Det handlar exempelvis om en rekapitalisering av det europeiska banksystemet, där det svajiga tillståndet hos de franska storbankerna stod i fokus på måndagen.

Han ser också behov att få fart på tillväxten, där han framhåller samordnade finanspolitiska stimulansåtgärder i norra Europa, som har detta utrymme, som det bästa alternativet. (Vad säger Anders Borg om dettta?)

Snart står nog bara hoppet till att vårt svenska folkparti , som har klurat ut lösningen i sin mentala bunker, nämligen ett svenskt medlemskap.