Det kostar naturligtvis på att tvingas öppna för insyn i hur styrelserna tillsätts och till och med hur styrelseledamöterna sköter sig. Det kostar förstås på att inse att maktutövningen har flyttats från ägarbolagens gosiga direktionsrum till offentlighetens kyla på årsstämmorna.

Det är ovant, men det är lika bra att vänja sig för det är precis det som är avsikten med bolagskoden. Makten ska kunna granskas och kritiseras av övriga ­ägare. Alltför länge hade stor­ägarna kunnat hantera sina ­mindre medfinansiärer som boss på kavajslagen som arrogant bara kunde borstas bort.

Visserligen har inget i grunden förändrat storägarnas äganderätt eller rätten att utnyttja sina aktier för att driva igenom sin vilja; de mindre aktieägarna är fortfarande lika små, men skillnaden är att man nu måste motivera sina val av styrelseledamöter, som dessutom måste tåla att bli betygsatta inför årsstämman. Det kan i vissa fall kosta på för nu duger det inte att dela ut styrelseposter som förläningar till mer eller mindre förtjänta trotjänare eller kompisar.

Styrelsearbetet ska inte vara ett sätt att trappa ner från ett ­aktivt operativt liv, det ska vara bolagets viktiga tankesmedja när det gäller strategi och kontroll. Det är valberedningarnas uppgift att se till att styrelserna får den rollen och att alla aktieägare får del av resultaten.

Ett skäl till attacken mot val­beredningarna är förstås att det har gått upp för maktbolagen att valberedningarna kan vara en språngbräda för katter att ta sig in bland hermelinerna i styrelserummen. Vinterns och vårens Volvokamp mellan Handelsbanksfären och Christer Gardell handlade, åtminstone i första ­ronden, om just valberedningen. Den har förstås satt sig i sinnet hos Industrivärdens Anders ­Nyrén, men att utifrån den egna minnesbetan döma ut hela processen är att spola ut barnet med badvattnet.

Det går inte att ta miste på de drag av maktens arrogans som så tydligt är drivkraften bakom attacken mot valberedningsprocessen. Institutionernas representanter anses sakna tillräcklig erfarenhet och kompetens och måste förstärkas av flera styrelse­ledamöter ur den sittande styrelsen. Det är ett märkligt förslag, dels därför att man på det sättet utnämner valberedningen till en slags förberedande styrelse, ­vilket den inte får vara, och dels därför att man så tydligt desavouerar sin egen styrelseordförande, som ju redan är självskriven i valberedningen.

Själva tanken att skapa nya fora för maktkamper är främmande för alla utom tydligen för maktbolagen själva. Även om det, mot all förmodan, skulle hända att ­institutionerna i en valberedning lägger förslag på en ny styrelse som helt går emot huvudägarens vilja, återstår problemet att få igenom förslaget på årsstämman.

I själva verket är invändningarna från maktbolagen mot valberedningsprocessen grundade på att man tycker det är krångligt och att man vill slippa insyn i det arbete man tycker sig ha skött med den äran hittills. Det finns därför skäl att påminna om att spelet nu spelas efter lite annorlunda regler. Bolagskoden är här för att stanna och årsstämmornas och de mindre aktieägarnas ­insyn i bolagens skötsel har ökat.

Den som inte gillar de nya reglerna kan ta sina bolag och stiga av, men det kan också vara på sin plats att påminna Investor och Industrivärden om hur billigt de själva kom undan när övriga ­aktieägare räddade bland andra SEB och Ericsson ur kriser som de själva och deras styrelser försatt dem i.