Intervjun med Swedbanks vd Michael Wolf i helgen var det hittills första försöket från någon av vd:arna på ”de fyra stora” att bemöta kritiken. Han valde då ett forum, SVT:s Agenda, där han kunde undvika en debatt.
Taktiken är välprövad, de svenska storbankerna har alltid velat styra fokus bort från kvalitet och pris på deras tjänster. Det är en logisk strategi; ett bankoligopol där en stor del av vinsten kommer från försäljning av finansiella bulkprodukter har inget att vinna på en prisdebatt.
Men diskussionen kring bankerna och deras vinster har nu nått sådana nivåer att det kostar på för dem att stå kvar i ringhörnan. Mycket av den kritik som förs fram är relevant men det snurrar också runt en hel del missuppfattningar, bland annat när det gäller storleken på bankernas bolånemarginaler.
När bankledningen backar, är det fotfolket som får ta smällen. De måste försöka förklara för ilskna kunder varför banken å ena sidan ”tvingas” höja marginalerna på bolånen medan man ändå har pengar över till att höja aktieutdelningen. Samtidigt ska de försvara höga ersättningar som de själva inte ser röken av.
Mitt i allt detta kan bankpersonalen alltså konstatera att understödet från de höga bankcheferna hittills uteblivit, de står ensamma med kunden. Hur länge kan man pröva personalens tålamod på detta sätt, kan man undra.
Orsaken till passiviteten är rädslan att hamna fel, bankernas pr-avdelningar har Nordeas fonddebacle i SVT:s Aktuellt i färskt minne. Bättre att inte göra något alls och låta det hela blåsa över än att riskera ett nytt fiasko är logiken.
Problemet är att denna gång har det inte blåst över, stormen växer snarare i styrka för varje nyhet om ytterligare miljardvinster eller ännu en räntesänkning från Riksbanken. I vågskålen ligger nu det som bankerna brukar kalla sin främsta tillgång: kundernas förtroende.
Det börjar nog gå upp för allt fler kunder att bankens lönsamhet i huvudsak inte är knuten till dess förmåga att ge kunden en bättre produkt. Istället handlar det om att spara pengar genom att dra ned på servicen samt att hitta sätt att ta mer betalt för samma gamla banktjänster.
Detta är mycket tydligt inom bland annat bolån; en högre vinstmarginal för banken betyder automatiskt att kunden har fått sämre räntevillkor i förhållande till bankens upplåningskostnad. Hittills har bankerna löst denna ekvation genom att fördunkla prissättningen inom bolån men frågan är om inte den strategin har nått vägs ände.
Bankernas bristande hantering av bolånefrågan riskerar nu att spilla över på deras hela verksamhet och då har man plötsligt gjort ett begränsat problem till ett mycket större.
Det är dags alltså för bankledningarna att bryta tystnaden och kanske kan Wolfs framträdande initiera en förändring. Men ska man lyckas göra det på ett trovärdigt sätt måste man adressera den uppenbara konflikten mellan kundnytta å ena sidan och ökade vinstmarginaler å den andra. Frågan är om bankdirektörerna är mogna den utmaningen.
