I en serverhall någonstans utanför New York står en dator och tuggar. Börserna har precis öppnat och morgonhandeln är i full gång. Datorn lyssnar på ett 20-tal marknader parallellt, och prisinformationen hämtas in, bearbetas, analyseras – allt i enlighet med förprogrammerade instruktioner.
Plötsligt rasslar det till, och datorn skickar iväg en köp- respektive säljorder om 100 000 aktier i Google. Affärerna avslutas på några hundradelar av en sekund, och genom att utnyttja små skillnader mellan köp- och säljkurs har datorn på egen hand tjänat några hundra dollar. Förutom människan som skrivit programmet, sköts allting helt automatiskt.
Låt oss nu föreställa oss detta fullt realistiska scenario, men i ofantligt mycket större proportioner.
Tradingfirman Getco, en av de största aktörerna inom den så kallade högfrekvenshandeln (high frequency trading), kan på det här sättet köpa och sälja ofattbara 2 miljarder aktier på en enda dag.
Det är runt sju gånger mer än vad som på samma tid omsätts på hela Stockholmsbörsen. Trots det har den amerikanska tradingfirman – som enbart handlar för egen räkning (så kallad proprietary trading) - bara drygt 200 anställda.
Även om siffrorna är i princip omöjliga att bekräfta, så uppges denna typ av blixtsnabba datoriserade handel i dag stå bakom 70 procent av den amerikanska aktiehandeln. De sammantagna vinsterna för dessa aktörer, som sägs motsvara blotta 2 procent av de amerikanska mäklarhusen, uppges ha uppgått till över 20 miljarder dollar förra året.
Detta har banat väg för en närmast absurd kapprustning, där miljardbelopp plöjs ned i välkalibrerade datorer och nätverk. Tradingfirmorna dammsuger marknaden på matematiker och skickliga programmerare, och betalar stora belopp för att få ställa sin server så nära börsen eller marknaden som är fysiskt möjligt, enbart för att minimera tiden det tar för datorn att reagera på ny prisinformation.
Vissa firmor tjänar stora belopp enbart på att utnyttja information som tack vare korta överföringstider når bolagets datorer före konkurrenternas. Dessa små fördröjningarna, som mäts i miljondels sekunder, kan göra skillnaden mellan bra och dåliga affärer.
Den som i dag studerar Stockholmsbörsens lista över de mest aktiva mäklarhusen kan notera att det här fenomenet nu är på inmarsch i Sverige.
Citadel, ytterligare ett av högfrekvenshandelns stora namn, återfinns i dag på plats nummer sexton. I fjol var bolaget,över huvud taget inte närvarande i Sverige. E24 har sökt bolaget som dock hälsar via sin amerikanska presskontakt att det inte ”nödvändigtvis är intresserad av någon publicitet”. Att Citadel är ett i vida kretsar obekant namn är ganska otroligt i och med att bolaget säger sig kunna stå för 10 procent av den globala aktiehandeln på en och samma dag.
Det tycks vara ett genomgående drag i den nya högfrekvenshandeln, att all publicitet är dålig publicitet. Hemlighetsmakeriet är påtagligt.
Förutom Citadel återfinns bland Stockholmsbörsens medlemmar firmor som Pan Capital, Wolverine Trading, Flow Traders, Optiver och Van deer Moden – alla ute efter att positionera sig på en svensk aktiemarknad som nu – hösten 2009 – öppnar sig för omvärlden.
Sverige har länge legat efter utvecklingen i övriga Europa genom att aktieaffärer avvecklats ”bilateralt”. Nu, från och med oktober, inför Stockholmsbörsen och nyöppnade aktiemarknaden Burgundy en så kallad ”central motpart” (läs mer här ). Detta gör handeln billigare och enklare för inte minst utländska aktörer, däribland högfrekvensaktörerna.
Samtidigt överger Stockholmsbörset sitt gamla egenutvecklade handelssystem Saxess, till förmån för Nasdaqs Inet. Systemskiftet, hävdar bolaget, kommer att gynna aktörer med krav på korta överföringstider.
Även om det finns många åsikter om högfrekvenshandeln, vilken nytta den tillför, och huruvida den främjar en sund och välfungerande marknad, så är den obönhörligen på väg till Sverige.
