(Uppdaterad)
Walter M Noel är inte bara en rik man. Han gillar att också visa upp sin förmögenhet för omvärlden. Det glassiga magasinet Vanity Fair hade 2002 ett stort reportage om hans och hans familjs jätteresidens i den lummiga och lyxiga lyxförorten Greenwich, Connecticut. Några år senare fyllde tidningen Town and Country sina kolorerade sidor med bilder av ett annat av hans sammanlagt fem lyxhus, denna gång i karibiska Mustique, berättar New York Times. Noels rikedom kommer från det fondimperium han byggt upp genom bolaget Fairfield Greenwich Group som i början av 2008 förvaltade över 14 miljarder dollar.
Affärsmodellen bygger på att sälja hedgefonder som i sin tur investerar i andra fonder och hos andra förvaltare. För det tog Noel och Fairfield furstligt betalt, 1 procent av det förvaltade kapitalet plus 20 procent av vinsten. Pengarna rullade in, under 2007 rapporterade Greenwich intäkter på motsvarande 1,9 miljarder kronor, enligt Wall Street Journal.
Noel blev miljardär flera gånger om.
Någon vidare förvaltning eller riskspridning tycks dock inte Noel ha ägnat sig åt. Halva Fairfields tillgångar, 7,5 miljarder dollar eller 57 miljarder kronor, var investerade hos en viss Bernard L Madoff, supersvindlaren som byggde ett pyramidspel där 50 miljarder dollar misstänks ha försvunnit.
Idag vet vi att det fanns en hel del som luktade skunk kring Madoffs hemlighetsfulla firma, som att det inte gick att se hur han åstadkom sina imponerande resultat samt att hela den jättelika förvaltningsapparaten anlitade en liten revisionsbyrå med bara tre anställda. För att nämna några exempel.
Med andra ord sånt som man skulle kunna tycka borde kommit fram vid den typen av noggranna genomgångar som fond-i-hedgefonder påstår sig göra och tar betalt för.
Men att bara slussa vidare kundernas pengar till Madoff var en sedelpress för Noel och Fairfield. Under 2007 handlade det om 160 miljoner dollar som var relaterade till skandalförvaltaren, enligt Wall Street Journal.
En av investerarna i Fairfield var i sin tur Nordea Liv & Pension som hade investerat drygt en halv miljard hos guldgossarna i Greenwich.
En pensionspararare betalar Nordea Liv & Pension en årlig avgift för förvaltningen av sina pengar. Sannolikt har en slant redan försvunnit på vägen, till någon försäkringsmäklare som hjälpt till med att välja livbolag. Nordea betalar i sin tur Fairfield som i sin tur överlåter en stor del av förvaltningen på Madoff.
Madoff i sig tog inga fondavgifter, utan levde på provisioner på de aktieaffärer han genererade. Tekniskt sett var Fairfields största hedgefond Sentry ingen fond-i-fond, men fungerade i praktiken som en sådan, eftersom en så stor del av pengarna placerades hos framförallt Madoff.
Fairfield är inte denna enda hedgefonden av denna typ, så kallade feeder-funds, som satsat stort på Madoff. Flera andra kända firmor som Ascot, Tremont, MAN Group och många andra har trängts vid Madoffs syltburk. Alla mellanhänder.
Hedgefonder ska i teorin kunna ge sina kunder bra avkastning även i börsras och är ett sätt att skydda kapitalet mot alltför stora förluster.
Under 2008 har modellen satts på hårdast tänkbara prov. Och fallerat på ett miserabelt sätt.
Det globala hedgefondsindexet HFRI Fund Weighted Composite Index har till och med november fallit med över 18 procent.
Naturligtvis finns ett antal lysande undantag.
Men att hedgefonder ändå innebär viss risk har många förstått. För den ännu försiktigare har branschen därför lockat med fond-i-hedgefonderna som varsamt ska fördela ut spararnas risker som nykläckta ägg på en gräsmatta. Det är en placeringsform som växt lavinartat, totalt finns 1 200 miljarder dollar investerad i fond-i-hedgefonder, enligt Barclays.
Hur det har gått? Tja, fond-i-hedgefond index har gått ned med 19 procent i år. Ännu sämre än vanliga hedgefonder alltså.
Men om varken riskspridning, grundläggande kvalitetskontroll eller ens sunt förnuft tycks ingå i priset, varför ska man någonsin vara med och finansiera karibiska getaways och lustjakter via fond-i-hedgefondernas svinhöga avgifter?
Nej, just det.
