ANALYS | Räddningspaket

Under hela den här krishösten har kön av medelålders män i handsydda kostymer ringlat sig lång utanför Capitol Hill i Washington.

Den amerikanska kongressen har kallat till sig bankchefer, hedgefondsbaroner och tiggande bildirektörer för att få en förklaring till varför den amerikanska ekonomin är på väg att sjunka ned i dyn och varför ”The American Taxpayer” ska öppna plånboken ännu en gång.

Och säga vad man vill om amerikanska politiker, men de har en skön förkärlek för så kallade raka rör.

Som när kongressman Paul Kanjorski från Pennsylvania avbryter General Motors vd Rick Wagoner mitt i en mening.

Jag kanskeär slö i huvudet eller nåt, Mr Wagoner, men jag fattade faktiskt inte ett skit av vad du just sa. Kan du inte bara berätta hur mycket pengar ni behöver?”

Eller när Henry Waxman, ordförande i kongressens övervakningskommitté startar sin utfrågning av Lehman Brothers vd Richard ”Dick” Fuld med en lång genomgång av dennes astronomiska ersättningar prydlig uppradade i en Power point-bild.

”Jag har en ganska enkel fråga till dig Mr Fuld, är det här rimligt?”, undrar Waxman medan Lehman Brothers-bossen slickar sig nervöst om munnen som om han just träffat en fordringsägare från Bandidos i en trång gränd.

Det är nästan komiskt att se övergödda alfahannar från Wall Street som normalt sett bågnar av självförtroende bli uppläxade som lågstadieklottrare. Någon kan säkert ifrågasätta hur mycket som uppnås med förhören men symboliken går inte att ta miste på. Vill man ha hjälp av staten får man stå till svars inför staten.

Även här i Sverige har vi skattebetalare som bekant tvingats till en och annan utryckning för att hjälpa våra banker och företag.

Staten har till exempel via Riksbanken gett en kredit på 5 miljarder kronor till den havererade bankirfirman Carnegie. Det motsvarar att en statstjänsteman åkte på dörrknackningsturné och begärde en femhundring i handen från varje svensk.

En nyvarslad metallare på en frostbiten veranda utanför Skövde kanske skulle kunna undra:

”Varför då?”

”Tja, det var en kille på Equity Finance som gjorde bort sig lite, hurså….Kan jag få pengarna eller? Det är viktigt, det finansiella systemet, du vet”.

Men det är ju förstås inte självklart att staten ska agera skyddsnät när näringslivet gör bort sig. Normalt sett, i fredstid, ställer direktörerna tuffa krav på regeringen, annars är de snabba att vifta med utflyttningsflaggen.

Nu har de svenska bankerna i flera månader hållit sig upprätta tack vare kryckor från Riksbank och staten samtidigt som allt fler näringslivshöjdare med Volvo Personnvagnar och Skanskas chefer i spetsen åker till Rosenbad och ber om allmosor i form av diverse stödpaket.

Tre av fyra bankchefer välkomnar visserligen den hjälp som staten gett men vill inte ansluta sig garantiprogrammet.

Exakt varför vet vi inte riktigt. Eller om de chefer som nu ber om vår hjälp själva tycker att de har något ansvar. Om de tänker behålla sina generösa bonus- och pensionsvillkor. Och vad svenska skattebetalare, kunder och anställda kan vänta sig i form av motprestationer och bättre beteende framöver.

I Sverige sker nämligen allt i det tysta, på privata kafferep med Mats Odell och Anders Borg som avslutas med att alla intygar vilken ”bra dialog” de haft.

Det är dags att flytta ut diskussionen i ljuset. Tillexempel genom att kalla in direktörer en efter en till riksdagens finans- och näringsutskott på offentliga, tv-sända utfrågningar.

Argument som inte tål dagens ljus borde inte tålas alls.