Till skillnad från bankkrisen i början av 1990-talet då begreppet ”bad bank” stämplades på Nordbankens samlade inlösta panter i Securum eller Gota Banks Retriva är att staten denna gång inte finns med som finansiär. Risken i Ektornet tar Swedbank helt och hållet, på samma sätt som Sparbankerna bildade Tornet och Mandamus för placeringen av sina illikvida tillgångar.
Målet och förhoppningen är att tillgångarna i Ektornet om två år maximalt ska ha kostat 15 miljarder kronor innan Ektornet antingen avvecklas genom utförsäljning av fastigheterna eller att bolaget noteras och delas ut till Swedbanks aktieägare. På lång sikt kan det vara en bra lösning, förutsatt att fastighetsmarknaderna i de baltiska staterna får tillbaka de tidigare höga värderingarna.
För att inte helt underminera de baltiska fastighetsmarknaderna och sin egen balansräkning tvingas Swedbank idag lösa in de fastigheter som ska ingå i Ektornets bestånd till priser som ligger nära pantvärdena. Var de verkliga värdena ligger är idag högst osäkert.
Oavsett vilket alternativ banken så småningom väljer för avvecklingen är själva bildandet av Ektornet ett mått på hur djup krisen i Baltikum bedöms vara. I en någorlunda normal fastighetsmarknad hade Swedbank helt enkelt sålt sina inlösta panter allt eftersom de kommit in och tagit de förhållandevis måttliga kreditförlusterna. Idag måste Swedbank hjälpa till att hålla marknaden under armarna och sätta priser som inte motsvaras av de verkliga värdena. Man skulle kunna säga att Swedbank nu får skörda den draksådd man varit med om att odla.
Möjligheten finns att den rådande ekonomiska krisen i de baltiska länderna löses upp så att fastighetspriserna stiger och Ektornet kan avvecklas med vinst, ungefär som Tornet och Mandamus till sist avvecklades och såldes till gagn för ägarna i Föreningssparbanken.
