Problemen med och hur man ska hantera plötsligt uppdykande ”svarta hål” är ett vanligt tema inom science fictionlitteraturen. Men även inom den nyetablerade thrillergenren ”bank fiction” så har förhållandet till potentiellt ”svarta hål” blivit ett centralt tema.

Svenska banker ser ut att hålla sig väl framme i utvecklingen. Med en tydlig parallell till rymdskeppet USS Voyager i tv-serien Star Trek som strandade i ”Deltakvadranten” så har de två svenska bankskeppen HMS Swedbank och HMS SEB strandat i ”The Baltic Credit Triangle”, som ser ut att utveckla sig till just ett sådant svart hål.

För den allt mer oroliga omvärlden, inte minst aktiemarknaden, är det uppenbart att det rör sig om just ett svart hål, men ledarna på ”bankskeppen” försöker hålla fasaden och kanske moralen uppe genom att förespegla att de har kontroll på läget.

Kanske hoppas ledarna på de svenska bankskeppen att de likt personalen på USS Voyager ska kunna ta sig ur sitt prekära läge genom att hitta ett ”stabilt maskhål” där de kan krypa ut.

Visserligen har kommendörkaptenen och styrmannen på Swedbank, Jan Lidén och Carl Erik Stålberg, gått från närmast total förnekelse om att det skulle finnas några baltiska problem till att det rör sig om en allvarlig, men hanterbar, störning i kreditmaskineriet på ett halvår.

En intressant biroll spelas här av ”försäkringsskeppet” HMS Folksams kapten Anders Sundström, som i en driftig manöver satt sina försäkringstagares pengar i spel för att rädda Swedbank.

Motsvarande ledargarnityr på SEB, Annika Falkengren och Marcus Wallenberg, har inte blivit lika exponerade för sin situation, men befinner sig också i ett mycket utsatt läge.

Men om vi lämnar fiktionen och tittar på verkligheten för våra svenska banker med exponering mot Baltikum så ser den lika grym ut och det är klart tveksamt och kanske närmast osannolikt – om det accelererande ekonomiska raset inte snabbt kan hejdas – att de klarar att absorbera de förluster som nu håller på att skena i dessa länder.

Problemen i Baltikum och hos övriga östeuropeiska länder, som EU-staterna Bulgarien, Rumänien och Ungern, samt Ukraina och länderna på Balkan med flera, är så stora att de har blivit ett av de största och mest akuta ekonomiska bekymren i Europa och därmed en fråga på högsta politisk nivå inom EU.

I centrum står dessa länders vacklande finansiella system. Detta kontrolleras av banker hemmahörande i EU, vilka totalt har tillgångar på motsvarande 12 000 miljarder kronor i dessa marknader.

De svenska bankernas tillgångar, där merparten utgörs av utlåning, uppgick enligt BIS statistik från december 2008, totalt till motsvarande 1 000 miljarder kronor, varav 80 procent utgörs av tillgångar i de tre baltstaterna medan resterande del huvudsakligen finns i Ryssland, Polen och Ukraina.

Inför EU-toppmötet förra helgen som behandlade frågan så framförde den ungerske premiärministern Ferenc Gyurcany en önskan om ett hjälppaket på totalt motsvarande runt 2 000 miljarder för Central- och Östeuropa.

Detta är knappast en summa gripen ur luften. Vd:n för Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken, (EBRD), Thomas Mirow, har i en intervju sagt att de österuropeiska bankerna kan behöva stöd med motsvarande 1 400 miljarder kronor i riskkapital och 1 800 miljarder kronor för att refinansiera sina lån.

Av detta blev knappt en tumme. EU:s toppgarnityr lyckades enas om att EBRD och Europeiska återuppbyggnadsbanken under två år ska låna ut motsvarande 250 miljarder kronor och att problemen ska lösas ”fall för fall”.

Nobelpristagaren Paul Krugmans kommentar till detta var: ”Detta betyder ett saktfärdigt dribblande med pengar, utan chans att vända den negativa spiralen”.

För detta kan sluta riktigt illa. Enligt EBRD så kan andelen dåliga lån av den samlade portföljen stiga till 20 procent.

Danske Bank utvecklar i en analys från slutet av februari upp tre scenarier för de krisande länderna i Östeuropa där Estland, Lettland och Litauen lyfts fram som de mest riskfyllda länderna tillsammans med Bulgarien, Rumänien och Ukraina.

I sitt ”milda” scenario räknar Danske Bank med att andelen nödlidande lån kommer att utgöra 10 procent av utlåningen, i ”mellan”-scenariot stiger andelen till 15 procent och i det ”grymma” scenariot växer andelen till hela 30 procent.

Detta kan låta mycket dramatiskt, men jämför man med utfallet för de länder som drabbades av Asienkrisen 1998 så är knappast det grymma scenariot ett worst case.

I Korea, Thailand och Malaysia uppgick andelen dåliga lån till mellan 30 och 40 procent av kreditstocken, medan det hårdast drabbade Indonesien hade en andel på 75-80 procent.

Kraftiga devalveringar i kombination med stora dollarlån och stopp i den ekonomiska aktiviteten gjorde att de asiatiska kreditförlusterna skenade.

Parallellen till de östeuropeiska länderna är stor. För även här har lånen givits huvudsakligen i utländska valutor som euro, dollar och schweizerfranc.

Några länder, som Ukraina, Vitryssland, Ryssland och Ungern, har devalverat sina valutor, medan baltstaterna håller fast vid sin knytning till euron.

Den realekonomiska utvecklingen ser ut att bli lika dyster som den blev i de drabbade asiatiska länderna, där exempelvis Indonesiens BNP föll med 14,5 procent under 1998, Thailand med 10,2 och Korea med 6,7 procent.

Ukraina håller minst indonesisk takt i sin ekonomiska utförsbacke, medan Lettland är i paritet med Thailand och Estland håller sig mellan Thailand och Korea.

En stor skillnad mellan de länder som drabbades av Asienkrisen och de nu utsatta östländerna var emellertid att de snabbt kunde komma på fötter igen efter sina devalveringar genom en exportledd expansion till en fortsatt växande omvärld.

Omvärldsklimatet är nu mycket dystrare och baltstaterna har dessutom genom sin euroknytning tappat i konkurrenskraft gentemot viktiga marknader som Sverige och Ryssland varmed exportsektorn fått en extra tyngd.

Ett sätt för Swedbank och SEB att lösa krisen vore möjligen att göra en GM-Saab lösning och helt enkelt klippa banden till sina dotterbanker.

Swedbank har exempelvis ”bara” 15 miljarder kronor i eget kapital i sin baltiska dotterbank. En sådan förlust skulle banken kunna klara.

Men åtminstone utåt så har Swedbank inte ens övervägt detta alternativ och frågan är om de ens skulle kunna göra det.

Den baltiska verksamheten lär knappast kunna finansiera sig på egna meriter för sin euroupplåning, utan här finns med all sannolikhet garantier från moderbanken, som i sin tur lutar sig allt tyngre mot svenska staten.

Och det är där, genom att den svenska staten och/eller EU går in med en massiv finansiell räddningsaktion som lyfter undan en stor del av förlustriskerna för bankerna, som dessa kan hitta det ”maskhål” där de skulle kunna komma någorlunda helskinnade ur denna gastkramamde historia.