Jämför man de två olyckorna med varandra slås man av hur lite som har hänt på de trettio år som gått i oljeindustrin. Visserligen har utrustningen förbättrats, men samtidigt har havsdjupet och trycket i de olje- och gasfält man borrar i ökat ännu mer.

När manskapet ombord på borriggen Sedco 135 F förlorade kontrollen över oljehålet Ixtoc-1, den 5 juni 1979, befann sig plattformen bara 50 meter över havsbottnen. Den hade då borrat ett hål som var 3557 meter djupt. Gas strömmade upp och antändes, men manskapet hann evakueras.

När Deepwater Horizon borrade på Macondo-fältet var havsdjupet 1500 meter. Oljefältet ligger ytterligare 5500 meter under havsbottnen. Elva personer omkom när gas som strömmade upp exploderade.

I bägge fallen fungerade inte säkerhetsventilen, den så kallade blow out-preventern, som sitter ovanför borrhålet på havsbottnen.

Det första BP försökte göra var att placera en anordning som kallats allt från kupol till stormhatt, som skulle samla ihop oljan så att den lättare kunde pumpas upp på fartyg. Men metangasen frös till is, som gjorde att oljan inte strömmade igenom toppen av kupolen som planlagt.

Pemex, det statliga mexikanska oljebolaget som hade ansvaret för Ixtoc, försökte något liknande, men kallade sin anordning för en sombrero.

Därefter försökte BP med det som kallas för en top kill. Genom att pumpa ned stora mängder tung lera skulle trycket fås under kontroll. Två fartyg med 50000 hästkrafter vardera användes för att pumpa ned leran. Den spottades ut igen efter några dagar, trycket i oljehålet var för högt.

För Pemex var problemet att 3000 meter oljerör hade fallit ned ovanpå borrhålet. Det hade skapat en enorm skrothög som en av dykarna beskrev som en tallrik med spaghetti.

Dykare lyckades ändå hitta fram till säkerhetsventilen, koppla på ett rör som lera kunde pumpas igenom och därefter lyckades man delvis stänga säkerhetsventilen. Till en början var det lyckat, men så började olja läcka ut på utsidan av oljeröret. Därför beslöt man att avbryta operationen.

Ett desperat försök gjordes då att pumpa ned 300000 stål-, bly- och järnkulor. Enligt en av dykarna, Ken Wallace, lät det som om 2030 lokomotiv passerade samtidigt under vattnet. Kulorna sprutades tillbaka och en dykare dödades i den misslyckade operationen.

Även BP har talat om att göra ett så kallat junk shot och skjuta skräp ned i borrhålet i hopp om att det ska proppas till. Men företaget har tänkt använda golfbollar.

Vid bägge olyckorna arbetades det hela tiden parallellt med att borra två nya hål som ska träffa det existerande och därmed minska trycket där. Det ena av hålen som Pemex borrade misslyckades, men det andra träffade rätt och den 23 mars, efter 281 dagar, fick företaget till sist kontroll över utblåsningen. Då hade 3,5 miljoner fat olja strömmat ut och smutsat ned 261 kilometer med stränder.

BP talar nu om att deras avlastningshål inte blir färdiga förrän vid jul. Ett nytt försök med en mindre kupol ska göras, men först har BP kapat det skadade oljeröret som kommer upp ur säkerhetsventilen och där det tidigare läckte olja från flera ställen.

Genom att kapa oljeröret kan mängden olja som kommer upp öka, men samtidigt hoppas BP att kupolen ska kunna placeras närmare. Därmed kan den 60 grader varma oljan bidra till att det inte bildas is.

Detta är inte en metod för att stoppa oljan, utan för att kunna samla upp den mer effektivt. Den kommer inte fungera om det stormar. Den 1 juni inleddes orkansäsongen i Mexikanska golfen. Den tropiska stormen Agatha var först ut och har orsakat stora skador i Guatemala.