Det nya pensionssystemet fyller tio år med avstamp i tidpunkten för de första utbetalningarna. Sedan 1984 hade dock politiker och tjänstemän i olika arbetsgrupper stött och blött en pensionsfråga som inte var enkel att få någon rätsida på. En sak var dock de flesta ense om. Den allmänna tilläggspensionen, ATP, var inte hållbar på sikt.

ATP-systemet var förmånsbestämt och utgick från vissa parametrar. Problemet var att pensionssystemet lovade mer i pension än vad det fanns täckning för. I och med att den svenska staten tog hela risken, och tvingades skjuta till pengar om avkastningen på aktier och andra placeringar blev sämre än väntat, så var det dock enkelt för den enskilde att prognostisera hur stor – eller liten – pensionen skulle bli.

Med det nya pensionssystemet flyttades hela risken över till individen – en avgörande skillnad. Det handlar inte bara om att börsens svängningar upp och ner påverkar pensionens storlek mer än tidigare. Pensionen påverkas även av hur det går för moder Svea, till exempel läget på arbetsmarknaden, inkomstutvecklingen och tillväxten i landet. Konstruktionen gör det svårbedömt, om inte omöjligt, för den enskilde att prognostisera pensionen.

KG Scherman, tidigare generaldirektör för Riksförsäkringsverket, tycker att staten har lagt ett på tok för stort ansvar på individen i det nya pensionssystemet.

–Jag tycker att man övergivit alla dessa kommande pensionärer genom att tala i termer om individuellt ansvar, att kunna välja och påverka själv när det är så oerhört många faktorer som man faktiskt inte kan bestämma över och som påverkar pensionen, säger KG Scherman och tillägger att de pensionsprognoser vi får i orangea kuvert varje år bygger på glädjekalkyler.

Han är mycket kritisk till premiepensionen, den avsättning på 2,5 procent av lönen som den anställde själv ska placera.

–Man har utgått från att den enskilde ska kunna hantera denna placering, att den ska ge en hög avkastning och att den därmed ska ge ett bra tillskott till den övriga pensionen. Skulle satsningen slå fel, vilket det gjort för många av dem som satsat i aktiefonder, blir denna pensionsaffär usel.

16 procent av lönen och skattepliktiga ersättningar går till inkomstpensionen. Pengarna används för att betala till dagens pensionärer. Eventuellt överskott förvaltas av AP-fonderna. För att pengarna ska räcka även i dåliga tider, om pensionsskulderna är högre än tillgångarna, har pensionssystemet en inbyggd broms som drabbar alla, även dagens pensionärer. Efter finanskrisen slog bromsen till och pensionerna sänktes två år i följd.

Nationalekonomen Magnus Henrekson, vd för Institutet för Näringslivsforskning, tycker att det nya pensionssystemet i grunden är bra eftersom det är stabilt och utgår från hur bra, eller dåligt, det går för Sverige och att systemet genom konstruktionen inte kan bli underfinansierat, vilket det tidigare var på väg att bli.

Men han tycker att det är synd att det infördes när många, både privatpersoner och AP-fonder, utgick från en redan då ifrågasatt sanning – att avkastningen på börsen alltid på längre sikt överträffar andra placeringar.

–Att börsen från 1950-talet fram till millennieskiftet gav den bästa avkastningen av alla placeringar berodde på att man då inkluderade de ur börssynvinkel fantastiska 1980- och 1990-talen. Det är fel att utgå från en så kort tidshorisont och göra det till en evig sanning, säger Magnus Henrekson.

Marknadsföringen mot allmänheten, när vi skulle satsa i premiepensionen, utgick också från de exempellösa kursuppgångarna på börsen under 1980- och 90-talen. Braskande reklamkampanjer fick många att välja ett aktiespår som på 2000-talet inte varit någon framgång. Magnus Henrekson efterlyser ett bredare urval av placerings- alternativ för privatpersoner, till exempel borde även företags- obligationer ingå.