Precis efter valet tillfrågades jag på ett seminarium vad som skulle vara min drömlöpsedel i höst. Jag svarade då: ”Mona Sahlin till Investors styrelse” och fick ett gott skratt från publiken. De flesta tyckte att tanken verkade orimlig.
Idag känns den händelseutvecklingen lite mer trolig. Även om frågan är tidigt väckt så kan i fall jag tänka mig Mona Sahlin som styrelseledamot i något av våra stora börsbolag. Här är fem saker som talar för det:
1. Sahlins kompetens. Som tidigare arbetsmarknadsminister och senare en av ministrarna på det nya ”superdepartementet” (Näringsdepartementet), som bildades 1998, har Sahlin en lång erfarenhet av arbetsmarknads- och företagarfrågor. Hon har i många sammanhang uppvisat en stor förståelse för småföretagare vilket kan ha att göra med hennes egen bakgrund som egenföretagare. Här finns alltså möjlighet att rekrytera en S-politiker med särskild förståelse för företagandets grundvillkor. Att hon är pragmatisk visade hon tidigare i karriären när hon var tv-reporter hos Jan Stenbeck.
2. Sahlins nätverk. Ingen av dagens partiledare har funnits med i toppolitiken lika länge som Sahlin. Hennes adressbok är tjock som en bibel. För ett företag i exempelvis byggbranschen skulle det naturligtvis vara guld värt att ha en person som Sahlin för att ringa upp trilskande lokalpolitiker som inte vill släppa till kommunal mark. Det finns en tyngd och en lyskraft i hennes namn som inte valförlusten har suddat ut. Dessutom har hon i en mängd olika sammanhang träffat topparna i svenskt näringsliv och känner dem bra.
3. Partivännernas exempel. Om Sahlin skulle bli styrelseledamot i Skanska, Investor eller Kinnevik skulle hon vara i gott sällskap. Det finns rader av före detta socialdemokratiska ministrar som idag jobbbar i näringslivet. Förre näringsministern Björn Rosengren jobbar inom Stenbecksfären. Ex-finansministern Pär Nuder sitter i Fabeges styrelse. Deras gamla kollegor Ulrica Jansson Messing och Erik Åsbrink återfinns i Wallenstams styrelserum. Före detta statsminister Göran Persson är ordförande i Scandinavian Biogas och pr-konsult. Och så vidare.
4. Samhällsförändringen. Förr i världen stannade politiker i allmänhet och socialdemokratiska politiker i synnerhet kvar i politiken till pensionen. Det var den partpolitiskt korrekta vägen om man ville följa landsfadern Tage Erlanders exempel. Då var det vanligt att avsuttna ministrar och riksdagsledamöter blev landshövdingar. Men idag lämnar många politiken mycket tidigare. Både Pär Nuder och förre samordningsministern Jan Nygren är exempel på att man vill ha en aktiv karriär även efter toppolitiken. Här kan man tro att den endast 53 år gamla Sahlin tänker likadant.
5. Kvinnobehovet. Just nu sitter de flesta valberedningar i börsjättarna och kliar sig i huvudet när det gäller en särskild fråga: hur kan vi få upp andelen kvinnor i styrelserna? Inte sällan gnälls det informellt om att det saknas kvinnor med den rätta profilen. Här finns därför en unik chans att fiska upp en kvinna som bevisligen har något att tillföra, både när det gäller insikt om politikens mekanismer och de rätta personkontakterna.
Just nu kryllar det av före detta ministrar i pr-branschen. Både Göran Persson (S), före detta utbildningsminister Lars Leijonborg (FP) och kortvariga kulturministern Cecilia Stegö Chilò (M) valde att gå över till pr-branschen. I den rollen träder man av naturliga skäl in i skuggan eftersom inga pr-konsulter eller lobbyister öppet vill redovisa vilka uppdragsgivare man har.
Personligen tycker jag att det vore uppfriskande om Mona Sahlin istället väljer att bli styrelseledamot i ett börsbolag där hon klart och tydligt visar vem hon verkar för. Då återstår bara själva nyckelfrågan: vad vill Mona Sahlin själv göra med resten av sitt yrkesverksamma liv?
