Vad är egentligen robothandel? Ingen vet, vilket gör höstens trätande om dess inverkan på börsen svårt att förstå. Sant är däremot att själva begreppet robothandel har misstänkliggjort all form av automatisering inom värdepappershandeln. Ändå är det få som saknar tiden då det kostade 300 kronor att sälja 50 aktier, bara för att en mäklare skulle trycka på en knapp.

Robothandeln är bara ett nytt uttryck för ett teknikskifte som har pågått i flera decennier, där bland annat mäklaren successivt har ersatts av något långt mer förutsättbart och uthålligt: algoritmen.

Algoritmen är en instruktion som ger datorn i uppdrag att utföra en uppgift på ett förutbestämt sätt. Den kan göra tillsynes enkla saker, som att läsa av din inkommande e-post och automatiskt skicka alla meddelande från avsändaren ”svärmor” direkt i papperskorgen. Men den kan också användas på börsen.

Vi föreställer oss en pensionsfond som vill sälja 500000 aktier. Att direkt skicka in hela ordern i marknaden är som att visa korten i poker. Priset sjunker och pensionstagarna får äta blodpudding. I stället kan affären delas upp i hundratals mindre delar, som portioneras ut på börsen under flera timmar, eller dagar.

Detta kan göras av en mäklare, vilket länge var traditionen. I dag görs det av en dator.

Faktum är att robotarna i dag finns överallt. De används när småspararen handlar aktier via nätmäklaren, de säkerställer att det alltid går att köpa och sälja diverse värdepapper, och de hjälper pensionsfonderna i förvaltningen av kundernas pengar.

Aktiemäklaren har i det avseendet blivit en sumprunkare med universitetsutbildning, och har helt enkelt konkurrensutsatts av ny teknik. Föga förvånande har dock finansbranschen sökt nya vägar att utnyttja datorns fördelar, där algoritmen inte bara fått ersätta mäklaren, det vill säga förmedlaren, utan även i viss mån beslutsfattaren.

En algoritm kan i dag memorera ett värdepappers historiska prisrörelser i förhållande till ett annat, och blixtsnabbt köpa eller sälja när sambanden tillfälligt bryts.

Den kan också löpande lägga ut köp- och säljsignaler i marknaden, och tjäna några ören på den lilla skillnaden mellan en akties köp- och säljkurs.

I vissa fall har dessa strategier tagit extrema former, där datorer programmeras till att göra tiotusentals affärer per dygn, med förhoppningen att tjäna ett par ören per affär. Detta har skapat ett flimmer i marknaden som är omöjligt för en vanlig människa att överblicka.

Dessa handelsstrategier, där snabbheten är central, kallas ofta för högfrekvenshandel och det är mot denna som udden av kritiken mot robothandeln har riktats.

Samtidigt är det svårt att se hur ett förbud mot robothandel skulle se ut, för vad är det egentligen som ska förbjudas? Är det särskilda algoritmer?

Svaret är sannolikt att eftersom robothandeln ger uttryck för specifika handelsstrategier, och inte en viss teknik, går den inte att förbjuda. Det skulle i praktiken kräva ett förbud mot datorer och en återgång till 30-talets krittavlor.

Utvecklingen kastar dock ett mindre smickrande ljus över avregleringen av börsindustrin. I brist på tydliga regler har konkurrensen mellan olika marknadsplatser banat väg för en desperat jakt på likviditet, där börserna har överträffat varandra i fråga om nya regellättnader och prissänkningar.

I Stockholm har börsposterna försvunnit, samtidigt som de minsta tillåtna prisintervallen i handeln minskat dramatiskt. Det har till och med gått så långt att mäklarhusen kan betala extra för att få ställa sina datorer i börsens datorhall, och därmed dra nytta av att få informationen från börsen några mikrosekunder före dem som inte betalar.

Dessa förändringar har alla tjänat till att gynna den mest extrema formen av datoriserad handel, vilket ställer frågor om börsens långsiktiga syfte. Mest är det också börserna, mer än någon enstaka steroiddopad robot, som banat väg för den förtroendekris de nu själva blivit föremål för.