Visst låter det ändå ganska logiskt?
Jag är i alla fall med på noterna. Eller var. För plötsligt känns det som att bonusnoterna börjar spela sin egen melodi.
De goda tiderna och höga vinsterna har ju varit rätt sällsynta de senaste två åren. Det är nu, enligt bonusförespråkarna, som det är så bra att en del av lönen är rörlig så att man enkelt kan låta den utebli.
Men förra veckan avslöjade SvD Näringsliv att en av våra storbanker ökar sina bonusavsättningar, medan en annan sätter av minst lika mycket som den väntade vinsten 2009. På bankerna poängteras att det bara handlar om avsättningar. Men går det att försvara att man ens har satt av pengar till en miljardbonus ett katastrofår som 2009? I synnerhet när ens företag har gynnats av statliga stimulanser.
Är det så svårt att låta bli att suga ut de där sista pengarna så att man hellre riskerar företagets – och för den delen hela bonussystemets – rykte? Det får mig att tänka på mitt eget godissug. Kanske tänker vi precis likadant jag och banktopparna: Jag borde kanske inte ta något med tanke på eventuella konsekvenser, eller förresten skit samma! Jag tar en omgång till (och en till och en till…).
Det är lätt att misstänka att de höga cheferna sitter där i sin bankbubbla och inte tar del av medierna. Vägrar lyssna på folkopinionen. Skulle politiker, intresseorganisationer och hundratals läsare storma mot min last skulle jag aldrig mer våga titta åt godishyllorna. Det kan ju omöjligt smaka lika bra.
