I takt med att lågprisbutikerna vinner mark, kämpar Lantbrukarnas riksförbund för den svenska matproduktionens långsiktiga överlevnad. Men kolossen LRF kämpar också för att gå i takt med sig själv. Målet är att bondens röst bättre ska höras, men för många lantbrukare är priset högt. Vissa betalar avgifter till förbundet sex gånger om.

LRF är inte bara ett förbund för bönder, LRF finns överallt i samhället. Organisationen har inflytande i bland annat banker och försäkringsbolag, departementen, friskolor, museer, skolmat och Beridna högvakten. Till och med i planeringen av nationaldagens nya firande har bönderna varit en aktör.
Bonderörelsen är ett vildvuxet treklöver, vars rotsystem inte ens rörelsens ledning har full koll på. SvD har kartlagt hur böndernas motsägelsefulla imperium inte bara har makt över maten och hur den produceras, utan även når långt utanför de egna, öppna landskapen. Inom rörelsen höjs röster mot att organisationen sitter på för många stolar.

Kritiken i kombination med en nyvunnen självinsikt har fått LRF att i rask takt börja avveckla den vidlyftiga affärsverksamhet som tog fart under 90-talet. Den nya linjen handlar om att profilera jord- och skogsbrukets betydelse för den svenska ekonomin.

En av dem som tröttnat på LRF:s dubbla roller är lantbrukaren Donald Brorsson på Hellerups gård, strax söder om Falkenberg i Halland.
– Hela organisationen präglas av att vi ska vara en enda familj, men det skulle vara mycket bättre om LRF var ett renodlat fackförbund för bönder. Då skulle vi kunna diskutera, analysera och ställa krav på det vi är mest beroende av, de kooperativa företagen, säger Donald Brorsson under en paus i vårbruket medan solen kämpar för att bryta igenom regndiset.

Han har varit med i LRF sedan 1976, då han tog över släktgården efter sin far. Precis som för många andra är det mer tradition än nytta som gör att han fortfarande är medlem.
– LRF är en samlingspunkt för lantbrukare, i och med att jag tillhör kåren är det naturligt att vara med.
Med 300 kor i ladugården är Donald Brorsson en av landets största mjölkproducenter, gården omsätter drygt nio miljoner kronor. De första åren i LRF uppskattade han samarbetet med de medlemsägda företagen. Då var marknaden fortfarande reglerad och i de årliga jordbruksförhandlingarna var bönderna garanterade ersättning för sin produktion. Höjdes produktionskostnaderna steg konsumentpriserna i samma takt och bondens ekonomi var tryggad.

När jordbruket avreglerades i början av 1990-talet förändrades verkligheten, men Donald Brorsson anser att LRF inte förstått den fria marknadens spelregler. Han tycker det är osunt att Swedish Meats, Arla och ytterligare 32 företag är medlemmar. Inte minst att de är garanterade hälften av mandaten på de årliga stämmorna.
– Det är ett slags proletariatets diktatur där vi bönder inte anses kompetenta nog att välja våra egna företrädare.

Donald Brorsson anser att en total lojalitet mot LRF och medlemsföretagen skulle bli alldeles för dyr för honom. Utöver sin personliga medlemsavgift på 4 000 kronor betalar han också till LRF via Arla, Hallands husdjur, Lantmännen, Svensk avel, Svensk mjölk och Swedish Meats. Därför är Donald Brorsson inte medlem i Lantmännen utan gynnar en liten lokal lantmannaförening utanför LRF-familjen. I styrelsen för Hallands husdjursförening har han drivit frågan att ändra stadgarna så att föreningen kan gå ur LRF. Och han har fått majoriteten med sig.
– Det finns ingen anledning för oss som liten förening att betala 65 000 kronor om året för något vi inte ser någon nytta med.

Donald Brorsson anser också att LRF:s högsta ledning och cheferna inom de medlemsägda företagen håller varandra bakom ryggen. Lojalitet inom gruppen belönas med styrelseuppdrag inom bolagen.
– LRF ska inte leda företag, det finns det ingen kompetens för.
Just LRF:s vilda flora av affärer har få bönder förståelse för. Framför allt är många tvärförbannade över det gigantiska fiaskot för kycklingföretaget Spira. Äventyret inleddes 1997 när bolaget köptes ut från börsen till överpris. Tidigt i våras fullbordade haveriet. Nu äger Lantmännen 91 procent av Spira. Förlusten hittills för LRF är svindlande 2,2 miljarder kronor.

På tisdag inleds årets LRF-stämma. En
av programpunkterna är en oberoende granskning som varnar för att förlusterna kan stiga ytterligare. Rapporten slår fast att LRF vare sig ska syssla med affärer eller
sitta på dubbla stolar.
– Slutsatsen vi dragit är att vi som är valda till LRF:s styrelse inte är riggade för affärsverksamhet, konstaterar Caroline Trapp, ordförande för LRF sedan 2001.

Ett uppvaknande under galgen, men Caroline Trapp betonar vikten av att som organisation dra slutsatser av sina erfarenheter.
– Det är inte alltid är så himla lätt, eftersom det väldigt lätt går prestige i frågorna.
LRF:s version av varför åtskilliga miljoner spenderats på så spridda verksamheter som till exempel TV4, Haninge bostadsinvest, det liatuiska mejeriet Pieno Zvaigzdes och företagshälsovården Feelgood är 1990-talets bankkris. Då gick LRF in med 640 miljoner kronor för att rädda Föreningsbanken, av tradition böndernas bank.
– Det var ett stort risktagande som la
grunden till att LRF har kunnat arbeta med affärer, säger Reinhold Lennebo, vd för LRF sedan 2003.

Den ursprungliga tanken med att gå in som ägare i bolag i och utanför Sverige var att stärka böndernas position på en marknad i förändring.
Reinhold Lennebo tycker det är allt för enkelt att med facit i hand ha synpunkter på investeringsglädjen. Han beklagar att den enorma förlusten i Spira överskuggar vinsterna i övriga affärer. LRF har tjänat drygt en halv miljard på ägandet i utländska livsmedelsföretag och 2,8 miljarder på svenska bolag. I dag investerar LRF mellan fyra och fem miljarder kronor i en portfölj som ska ha samma trygghet som ett pensionsbolag.
Medaljens baksida är att den samlade kraften i LRF som organisation tunnats ut.

En bra bit in på 90-talet ansågs LRF vara svensk mästare i konsten att få ut sitt budskap. Lobbyister som SvD talat med anser att framgångarna vilade på ett brett politiskt kontaktnät, skicklig opinionsbildning och ett enormt kunskapsövertag.
Den starke ledaren var Bo Dockered, som många fortfarande tror är ordförande trots att han slutade 1995. När han lämnade var spelplanen helt förändrad. Jordbruket var avreglerat, Sverige hade gått med i EU och LRF var inte längre en lika stark aktör.
Nu står konsumenten och prispolitik mer i nationellt fokus, medan jordbrukspolitikens hjärta flyttats till Bryssel.

– I dag jobbar inte LRF för de aktiva bönderna. Organisationen är inte aggressiv någonstans och är för hårt knuten till lantbrukskooperationen. LRF bakbinder sig själv genom att sitta på dubbla stolar och förhindra utvecklingen av affärsmässigheten i jordbruksnäringen, säger Bengt Johansson, lantbrukare på Bränninge gård i Småland.
Han har lämnat LRF eftersom kostnaderna överskuggade värdet av att vara med. I hans ögon ställer förbundets dubbla lojaliteter till problem för hela skogs- och jordbruksnäringen. Bengt Johansson tycker att kooperationen alltid ligger efter i utvecklingen och aldrig före.

Både Caroline Trapp och Reinhold Lennebo avfärdar problematiken milt men bestämt. De anser att såväl den enskilda medlemmen som de kooperativa företagen enskilt måste värdera nyttan av ett medlemskap i LRF.
– Vi har under mitt ordförandeskap ifrågasatt om vi ska fortsätta att vara en gemensam organisation och kommit fram till att det ska vi, men vi ska renodla våra roller, säger Caroline Trapp.
Hon tecknar bilden av en organisation som försöker klippa banden till sitt förflutna som kravmaskin gentemot staten. Hon menar att LRF har en historia i regleringsekonomin som är besvärlig att ta sig ur.

Lantbrukaren Erik Karlsson i Närke, medlem i LRF och nyvald ledamot i Arlas styrelse, anser också att den långa traditionen av att förhandla med staten hänger kvar. Han tror att många lantbrukare har bilden av kooperationen som en stat i staten som alltid kan betala mer.
– Problemet med en paraplyorganisation som LRF är att det blir lika komplext som med all planekonomi, det fungerar inte. Därför är det kanske lika bra att LRF blir ett renodlat fackförbund som de får driva bäst de orkar. Men jag tror inte att orken finns, det skulle bara bli mer av logdans och landsbygdsromantik