I veckan avslöjade di.se att 2,7 miljoner svenskar via Sjunde Ap-fondens soffliggarfond satsat 170 miljoner kronor i kärnkraftsföretaget Tepco, ägare till de numera ökända reaktorerna i Fukushima. I jämförelse med det lidande som drabbat japanerna är detta lilla snedsteg naturligtvis en bagatell. Det intressanta är hur beslutet att investera i Tepco växte fram. Det baserade sig inte på någon analys om förväntad vinstutveckling, av bolagets tidigare skandaler eller säkerhetsrutiner. I själva verket gjordes ingen analys alls. Det enda motivet var att aktien råkade ingå i ett visst index som Sjunde Ap-fonden bestämt sig för att följa. När katastrofen slog till minskade fonden sitt innehav. Men inte på grund av missnöje med en dåligt hanterad olycka utan som en direkt konsekvens av att bolagets värde rasade och därmed aktiens andel av samma index.

Att låta sina pengar med hjälp av en dator slaviskt skugga ett matematiskt uträknat tvärsnitt av marknaden, även kallad passiv förvaltning, är högsta mode i fondvärlden. Världens största förvaltare är numera amerikanska Vanguard, en passiv pionjär med över 9000 miljarder kronor i sina fonder. Enligt Investment Company Institute var 2009 en fjärdedel av allt institutionellt kapital i USA placerat i olika indexfonder. Andelen, även bland privatpersoner, växer lika snabbt som Charlie Sheens fans på twitter. Det är lätt att förstå varför. Passiva datorförvaltare är långt billigare i drift än sina mänskliga förlagor. När undersökning på undersökning dessutom visat att så kallade aktiva fonder inte lyckas prestera bättre än indexmaskinerna blir valet enkelt. Frågan är hur det blivit så.

Kanske avgjordes det den dag som någon bestämde att index är den enda viktiga måttstocken på framgång när det gäller att placera pengar. Rent matematiskt kan ju inte alla slå index och rädslan att hamna på fel sida av snöret har skapat en global indexfixering som tycks överskugga allt annat. En förvaltare som spekulerat bort 25 procent av spararnas kapital under ett år när index fallit med 30 procent kan på fullt allvar hyllas som en stjärna, för att nästa år hånas om fonden bara stigit med 40 procent om index ökat med 50. Detta har gjort att även förvaltare av kött och blod ligger så krampaktigt nära sina indexprogrammerade datorkollegor i valet av aktier att det krävs elektronmikroskop för att se skillnaden. Vilket i sin tur gör det ännu svårare att nå bra resultat.

Gamla investeringsverktyg som intellekt och miniräknare är helt passé. Förvaltare på Stockholmsbörsen vittnar om att snacket kring intressanta företag år 2011 handlar väldigt lite om nya marknader, produkter eller kommande ordrar. Riktigt heta rykten skvallrar istället om vilka index olika papper kan tänkas hamna i. En aktie som gått så starkt att den lyfts in i något europeiskt storbolagsindex hittar plötsligt massa nya köpare. Om den är rätt värderad eller inte är lika relevant för dessa investerare som snödjupet i Sälen för en Jakartaresenär. Det här får en rad märkliga konsekvenser.

I slutet av 1999 bestod Stockholmsbörsens index till stor del av Ericsson och en rad luftslott i it-svängen. Horder av ytterst seriösa och räknekunniga förvaltare gjorde följdaktligen allt för att komma över dessa aktier vilket spädde på uppgången. Detta trots att de var helt på det klara med att det var samma sak som att sänka ned pengarna i ett syrabad. Det är som en lokförare som ser att en bro rasat några kilometer längre fram och helt obekymrat åker vidare med hänvisning till att jobbet går ut på att följa spåret och inget annat.

2007 var svenska bankaktier ett måste för varje förvaltare med självbevarelsedrift. Den som hade sina slantar i ett till synes tryggt indexsparande befann sig plötsligt i ett minfält av explosiva baltkrediter. Denna perversa allokering av kapital påverkar även utvecklingen för index. Sedan millennieskiftet har Stockholmsbörsen stigit med ytterst blygsamma fem procent. Den som bara lyckades undvika Ericsson har fått en betydligt bättre avkastning. Indexparadigmet dominerar inte bara i aktievärlden.

På obligationsmarknaden leder det exempelvis till att mer och mer pengar strömmar till högt skuldsatta länder i västvärlden som därmed kan fortsätta sin lånefest, något som vänder teorier om effektiva kapitalmarknader på ända. Det finns forskare, som Paul Woolley, som pekat på att allför mycket passiv förvaltning kan leda till kapitalförstöring och lägre ekonomisk tillväxt. Indexvännerna å sin sida kan säkert slänga fram meterhöga buntar med rapporter som talar för deras sak. Visst finns all anledning att sätta press på avgifterna i fondindustrin. Men en värld där kanske hälften eller mer av allt kapital om några år kommer att placeras mekaniskt med helt förbundna ögon känns inte riktigt förtroendeingivande. En påse döda råttor kan aldrig bli ett bra köp, hur tungt den än väger i index.