Efter det fruktansvärda beskedet om Pontus Schultz död i lördags har många branschkollegor och vänner försökt fånga orden som kan beskriva hans gärning och person. Det är svårt, inte bara för att vi känner oss drabbade av sorgen och det ofattbara, utan också för att det inte låter sig göras. Han var ju inte färdig, utan fortfarande mitt i uppstarten, idén och visionen.

Formellt sett kan Pontus Schultz beskrivas som en mediemänniska. Journalistiken och medierna var navet i det han gjorde, men han såg det alltid mer som ett verktyg än som huvudsaken. I en debatt vi båda deltog i för några år sedan presenterade han sig med namn och titel och lade sedan till: ”...och jag är sjukt intresserad av Internet”.

Det var en mycket träffande beskrivning. Där många andra i mediebranschen närmade sig nätet med krampaktig ångest över dess disruptiva karaktär såg Pontus Schultz bara möjligheter, utmaningar och kreativitet.

Så var det på de flesta områden. Han vägrade låta problemen definiera tillvaron, eftersom man då så lätt blir inlåst i en defensiv fyrkantighet. Istället tog han sig an även de svåraste och viktigaste ämnen med en positiv urkraft, övertygad om kraften i de goda exemplen och om tesen att förändringskrafterna är ohejdbara, men att de bara behöver tid och energi.

Hans största begåvning, utöver en smittande livsglädje som gjorde att man kände sig som ett nyladdat batteri efter varje möte med honom, var att starta samtal. Han bjöd in till seminarier, ledde debatter och debatterade själv med det enda syftet att få upp rätt ämnen på agendan och fånga kraften hos de kloka människor som kunde bidra till samtalet.

Själv var han påtagligt prestigelös för en som syntes så mycket på mediearenan.

Som entreprenör var han, helt ärligt, måttligt framgångsrik. Livslängden på hans projekt var ofta kort. Men framgång måste kunna mätas på mer än ett sätt. Och som visionär och medial modernist var han enastående.