Då var det fråga om bankerna överhuvudtaget skulle över­leva. Idag är vitsen tyvärr lika aktuell som då och den speglar hur lite som har förändrats både när det gäller allmänhetens syn på bankerna och bankvärldens syn på sig själv.

Det är antagligen helt rätt tänkt av bankerna att idag, när skattebetalarna garanterar ­deras fortsatta existens, poängtera just ­säkerheten. Ingen privatsparare behöver längre ängslas för sina insatta pengar men börsen är fortfarande högst ­osäker och då är det inte trovärdigt att försöka höja stämningen med glada ­löften om att hitta den bästa avkastningen i bankens Rysslandsfonder.

Nu är det här med trovärdighet och säkerhet inte bankernas bästa gren. Under de senaste åren har svansföringen stigit i takt med börsuppgången och, förstås, bankernas egna goda resultat. För det är anmärkningsvärt hur man låtit självförtroendet, som inte ska förväxlas med kundernas förtroende, skina igenom i marknadsföringen. Och däri ligger en del av bank- och finanssektorns problem.

Allt de har rört vid, alla nya sparinstrument, alla nya derivat, alla lån och alla satsningar på nya marknader har gett bra avkastning, så länge som konjunkturen har dragit lasset. Det har gjort att man i bankerna ­numera lider av både narcissism och amnesi.

I bankvärlden (och för all del också bland avdankade politiker) frodas en myt som säger att det var aktieägarna och ­kloka politiker som räddade bankerna ur ­krisen i början av 1990-talet och att krisen egentligen inte kostade samhället ­någonting. Detsamma gäller fortfarande. Underförstått: Hos svenska banker är dina pengar säkra.

Sanningen är att banksystemet hade brakat ihop utan de svenska skattebetalarnas stöd bakom ryggen. Utan det stödet hade till ­exempel inte dåvarande SE-Banken, numera SEB, inte fått in en enda krona i nytt riskkapital från sina kunder och utan skattebetalarnas pengar hade PK-banken (Nordea) ­aldrig klarat sig. Kostnaden för kalaset betalades av alla de som blev arbetslösa i den flod av ­företagsnedläggningar, av kommuner som fick minskade ­intäkter och ökade social­bidragskostnader, som följde av bankkrisen.

Mönstret går igen, även om ­detaljerna skiljer. Det är bara att hoppas att bankerna inser att de är till för kunderna, inte tvärtom, och tonar ner sin förträfflighet även när det går bra igen.

Trovärdighet är nämligen inget man kan skaffa sig under goda år. Trovärdighet är något man förtjänar och som det tar många år att bygga upp. Det handlar om en långsiktig investering i ärlighet och professionalism rakt igenom organisationen och som finns där oavsett vilken konjunktur som råder.

Att visa ödmjukhet när det blåser snålt och girighet när det går bra håller inte. Under bankkrisen var det många som ­uttryckte förhoppningen att ­finansvärlden skulle ta krisen som en hårdhänt påminnelse om hur illa det skulle kunna gå och vara tacksam mot sam­hället och sina kunder för att man lät nåd gå före rätt. Det stod inte på förrän den läxan var glömd med påföljd att branschen återigen står framför sina kunder och staten och ber om – nej kräver – att få hjälp.