Mindre men säkrare? Det är titeln på en genomgång av det finansiella systemets kommande utformning som nyligen publicerats av Världsbanksekonomen Constantinos Stephanou på bankens hemsida (www.worldbank.org).
Stephanou har helt enkelt utgått från fyra övergripande trender som sammantaget bidrog till att göra decennierna före finanskraschen till en gyllene era för hela finanssektorn med vinster – och löner/bonus för chefer och personal – som nästan inga andra branscher ens var i närheten av:
• Den internationella finanssektorn växte betydligt snabbare än den globala ekonomin. Det var i hög utsträckning finansiella lösningar som styrde placeringar, investeringar och företagsförvärv – inte tvärt om.
• Statens roll på finansmarknaden minskade – bland annat som följd av en övergång till ett mer privatiserat välfärdssystem i många länder. Framför allt när det gällde pensioner.
• Branschen globaliserades med ett snabbt ökat korsägande över gränserna. Världshandeln växte ovanligt snabbt under det tidiga 2000-talets mäktiga högkonjunktur. Men direktinvesteringarna ökade ännu mer.
• Kapitalmarknadernas betydelse växte. Värdepapperisering trängde ut mer traditionella – och enklare – bankverksamheter.
• Finansiella risker – inte sällan i form av extremt komplexa värdepapper som konstruerades av Wall Streets och Citys matematiker – strimlades och såldes vidare till placerare som i många fall inte hade en aning om vad de köpte.
Det här är trender som länge togs för givna men som nu ser ut att brytas och vändas till sin motsats, menar Stephanou. Branschen kommer att söka sig tillbaka – i riktning mot ruta ett.
Det betyder i och för sig inte att finanssektorn blir något slags permanent krisbransch. Långt därifrån.
Bankerna kommer fortfarande att tjäna pengar. Men inte lika mycket, konstaterar tidskriften Economist.
De kommer istället att få ägna sig åt en intensiv jakt på tillväxt och lönsamhet under åtskilliga år framöver, menar Deutsche Banks ekonom Jan Schildbach i en bred analys av Globala banktrender efter krisen (www.dbresearch.com).
Den närmaste tidens utsikter för amerikanska och europeiska banker är utan tvekan bistra. Den globala finanskrisen kommer att driva fram de mest omfattande förändringar av bankernas arbetsvillkor som vi sett på decennier… Tillväxt och lönsamhet i banksektorn som helhet kommer att sjunka, skriver han.
Samtidigt betonar han att hoten mot finansföretagens möjligheter att växa skiljer sig en del på de olika sidorna av Atlanten.
I USA – där sparkvoten så sent som för ett par år sedan låg på noll – kommer en nyväckt och krispåtvingad sparvåg ute i hushållen i kombination med växande kreditförluster att sätta press på bankvinsterna. Till det skall läggas att möjligheterna att tjäna pengar på värdepappershandel, värdepapperisering och annan icke-traditionell bankverksamhet minskar.
För Europas deltror Deutsche Bankanalysen att internationaliseringen av bankerna kommer att bromsas upp. Brända banker väntas koncentrera mer av sina affärer till en hemmamarknad som man har bättre kunskaper om. (Se bara på de svenska storbankernas erfarenheter från Baltikum). Statsstöden sätter dessutom en särskild press på bankerna att hålla sig hemma. Skattebetalarnas pengar ska inte gå till banker/låntagare i andra länder.
Till detta skall läggas de mer långsiktiga följderna av de massiva statliga räddningsoperationer som satts in i Europa och USA och det nya, skärpta regelsystem som kommer att växa fram som en följd av krisen. Det är fortfarande en okänd storhet. President Barack Obama har visserligen lagt fram ett förslag som lanserats som den mest genomgripande förändringen av spelreglerna för den amerikanska finanssektorn sedan 1930-talet. Vita huset hoppas på kongressbeslut före årsskiftet. Men vad det mer exakt kommer att innebära i praktiken är ännu ovisst. Detsamma gäller EU:s ambitioner att skärpa och samordna övervakningen av finanssektorn.
Kapitaltäckningskraven kommer att höjas. Så långt är alla ense. Och bankernas möjlighet att gå runt regleringar genom att styra över verksamhet i närstående institut begränsas. Bankerna kommer inte att kunna ta lika stora risker som förr.
Men en rad andra stora frågor är mer svårlösta. Det gäller bland annat ”för stor för att få gå under”-problemet. Från en del håll har man framfört förslag om att centralbanker eller andra myndigheter ska få möjligheter att driva fram en uppspjälkning av de allra största finanskoncernerna. Det lär dock knappast ske. Och paradoxalt nog driver finanskrisen branschen i andra riktningen när krisdrabbade banker tas över av konkurrenter (som amerikanska Wells Fargos köp av Wachovia). Krisen ökar koncentrationen i finanssektorn.
Ett närbesläktat dilemma är den moraliska risk som ligger i förlängningen av de väldiga offentliga räddningsoperationerna.
Centralbankernas centralbank i schweiziska Basel – Bank for International Settlement (BIS) – som var en av de få som tidigt varnade för den annalkande finanskrisen – oroar sig för den.
Bankerna måste återuppta utlåningen, men de måste också anpassa sig genom att bli mindre, enklare och säkrare, förklarar BIS i den årsrapport som publicerades i slutet av juni.
De räddningspaket som regeringarna hittills har implementerat ser ut att hindra, snarare än att stödja, den nödvändiga anpassningen. Genom att hjälpa bankerna med finansiering och kapital ger räddningspaketen bankledningarna möjligheter att undvika att ta de tuffa beslut som behövs, förklarar BIS och varnar också för att frampressade sammanslagningar av banker på fallrepet kan skapa finansiella institutioner som är så stora och komplexa att inte ens de egna ledningarna förstår deras riskexponering.
Men BIS är långt ifrån ensamt om att bekymra sig över världen efter krisen. Världsbankens Constantinos Stephanou menar att de nya finansmarknadstrenderna sannolikt kommer att få negativa följder för den globala ekonomiska tillväxten och levnadsstandarden i allmänhet.
”Men det kanske är det pris vi måste betala för att leva i en skön, ny (och antagligen säkrare) finansiell värld”, skriver han.
Och Josef Ackerman, vd i Deutsche Bank, konstaterade nyligen i Wall Street Journal att krisen krävde en tredje part med stort förtroende för att rädda finanssektorn.
Jag hatar att säga det som marknadsekonom: Men det var staten. Och pendeln kommer förmodligen att svänga tillbaka till en större roll för staten än vad som är förnuftigt för den långsiktiga ekonomiska tillväxten.
