Bäddat för springnota

Om du tar ett lån på hundratusen kronor i en bank och fem år senare dyker upp på kontoret med åttiofem tusenlappar i näven och triumferande förklarar att ni nu är kvitt lär din personlige bankman inte direkt bjuda på finlunch med linneduk och cigarr till kaffet.

Men de som lånar ut pengar till stater som USA och Storbrittannien, accepterar detta beteende utan att blinka.

Dessa länders långivare går just nu med på att efterskänka en del av skulden varje år.

Det sker inte efter stökiga förhandlingar på högsta politiska nivå utan i tysthet genom en mycket raffinerad form av skuldsmitning: inflation.

När priserna i ekonomin stiger innebär det också att pengars värde sakta men säkert urholkas.

Med en inflation på 3 procent tappar en hundralapp 3 kronor i köpkraft varje år.

Den som lånade 10 000 kronor i Sverige 1980 måste idag punga ut med över 30 000 bara för att kompensera långivaren för denna värdeerosion.

För att räkna ut den verkliga avkastning som tillexempel en köpare av statsobligationer får på sina utlånade pengar brukar man tala om realränta, det vill säga räntan justerad för inflation.

I USA är den ettåriga realräntan idag minus 3 procent, i Storbritannien minus 4 procent, i Tyskland minus 1 procent.

Det innebär i praktiken att dessa länders lånebörda stadigt krymper.

Även i Sverige är realräntan negativ. En placerare måste med andra ord vara beredd att ge bort lite pengar för nöjet att låna ut till staten.

Förlorare på denna makroekonomiska motsvarighet till skimming är framförallt pensionärer, som via olika fonder är stora investerare i statsobligationer. Men också sparare med pengar på vanliga bankkonton kan känna sig blåsta.

För ett land som kämpar för att bli av med stora skulder är minusräntor däremot rena rama mirakelkuren.

Och den har använts förr, med framgång.

Dagens skuldkris är inte precis den första. Efter andra världskriget var USA och Europa faktiskt ännu mer illa ute än idag. I en aktuell rapport visar ekonomerna Carmen Reinhart och M. Belen Sbrancia hur USA och Storbritannien genom negativa realräntor lyckades banta sina statsskulder med mellan 30 och 40 procent av BNP på bara ett decennium. Det är en skuldsanering som får åtstramningarna i Grekland och Portugal att framstå som en futtig lek med småmynt.

Metoden förutsätter att staten har kontroll över nivån på räntan.

Idag sker det genom att centralbankerna håller nere sina styrräntor och samtidigt stödköper statsobligationer på marknaden för att pressa ned räntorna, något som skett i massiv skala i både USA, Storbritannien och EU.

Tillvägagångssättet förutsätter också att det hela tiden finns köpare till statspappren. Efter kriget säkerställdes det genom att placerare inte kunde flytta sina pengar utomlands och därmed var hänvisade till det egna landets lågavkastande obligationer.

I dagens globaliserade värld är det inte lika lätt, men alternativen till amerikanska och europeiska statspapper är fortfarande få. Nya regler som är på väg kan dessutom innebära att pensionsfonder och banker i framtiden kan tvingas köpa på sig ännu mer obligationer.

Att ta sig ur skuldfällan på detta sätt kan likställas med en slags konfiskering av långivarnas kapital.

Reinhart och Sbrancia använder till och med termen ”finansiellt förtryck” för att beskriva fenomenet.

Att denna monetära brutalitet är aktuell igen är inte så konstigt. En tsunamivåg av skulder hotar som bekant att slå in över Europa och USA. På detta hot har politikerna reagerat lika snabbt som en Rohypnol-drogad sengångare.

I USA tycks ännu försvinnande få politiker koppla ihop det faktum att landet har en högre skuldbörda i förhållande till sina inkomster än Grekland med slutsatsen att skatterna måste höjas.

Det har gjort att läget blivit akut, och de besparingar som måste till allt mer dramatiska och smärtsamma.

Det är därför inte så konstigt om inflationsvägen börjar framstå som lockande.

Valet mellan att minska skulderna genom att sänka löner, stänga skolor och chockhöja skatterna eller få ned den i smyg på ett sätt som bara ett litet antal räntemarknadsnördar upptäcker är nog ganska enkelt.

I veckan kom nya siffror som visade att inflationen i Storbritannien stigit till höga 4,5 procent samtidigt som Bank of Englands styrränta är 0,5 procent. Inflationen i eurozonen är uppe i 2,8 procent, den högsta nivån sedan 2008. USA ligger Federal Reserves ränta fortfarande fastklistrad nära nollstrecket. Med andra ord pågår finansförtrycket för fullt. Men det lär dröja innan blåsta pensionärer och sparare väller ut på gatorna i protest.