När en samhällsdebattör knuten till en fackorganisation hävdade att välfärden kräver att vi arbetar högre upp i åldrarna, sökte en intresserad person honom på telefon för att diskutera saken.
Eftersom personen själv började jobbet tidigt ringde han till organisationen klockan åtta utan framgång. Klockan nio fick han beskedet att debattören skulle komma in senare.
Samma sades klockan 10 och klockan 11. Klockan 11.30 meddelades att debattören inte alls skulle komma till arbetsplatsen den dagen.
–Med sådana arbetsvillkor skulle jag kunna jobba hur länge som helst, konstaterade personen i en insändare i SvD.
De som driver debatten om att vi måste jobb till kanske 70 år lever ofta i en annan arbetsmiljö än den som finns för flertalet yrkesverksamma. Här finns inte tidiga morgonstarter, påfrestande skiftgång, tunga och slitsamma arbetsmoment eller psykisk utmattning i stökiga klassrum.
Politiker som gärna ordinerar länge arbetsliv åt andra är fenor på att skaffa sig själva lönegarantier eller pensioner vid tidig ålder. Här spänns de mest generösa skyddsnät ut över alla partigränser.
Som SvD Näringsliv visade på själva midsommarafton har också rätten att stanna kvar på jobbet till 67 år givit de som redan är gynnade en ytterligare fördel. Professorer och UD-anställda, men inte metallare eller vårdpersonal, vill gärna stanna till 67. Detta ökar pensionen med cirka 15 procent.
Metallare däremot lämnar i snitt yrkeslivet vid 61. Det finns inte många industrier eller konkurrensutsatta företag som vill fylla behovet av personal med allt äldre.
Rätten att stanna till 67 är en skenreform som främst gynnar redan privilegierade. De som på allvar och av samhällsekonomiska skäl tycker att arbetslivet bör förlängas kan börja med att särskåda de faktorer som gör att många lämnar arbetsmarknaden redan före gängse pensionsålder 65 år.
