Våra sopor - en god affär

Kalle tittar sorglöst ut från en förvriden kaviartub. På en asfaltsåker några mil söder om Stockholm står ett 80-tal hårt komprimerade aluminiumbalar, redo att transporteras till ett smältverk i Älmhult. Här finns mycket av den hushållsmetall som svenska konsumenter, pliktskyldigt eller medvetet, släpat till någon av Sveriges 5 800 återvinningsstationer, där de ilsket svurit över proppfulla containrar, men som de med lättat samvete lämnat med tomma händer.

Men av de cirka 15 000 ton oönskat skräp som årligen anländer sorteringsanläggningen i Huddinge, så kan 95 procents säljas som rena råvaror. Aluminiumbalarna på gårdsplanen är värda en bra bit över 200 000 kronor och kommer spara närmare 300 ton koldioxid. Lägg till propangas, lite metallurgiskt folkvett och några enkla handgrepp, och värdet tiodubblas på några timmar. Men först backar vi bandet.

1. Insamling

En råtta stor som en dräktig bondkatt rinner bort över asfalten när lastbilens hydrauliska arm lyfter den halvfulla containern från marken. Kvar ligger några halvätna surdegsfrallor och lite gammal glasull, uppenbarligen gnagarens enkla logi sedan någon månad, då behållaren tömdes senast. Klockan är nio och det har redan gått tre timmar sedan vi något sömndruckna rullade ut från återvinningscentralen i Vantör, strax utanför Stockholm. Under dagen ska vi hänga med Ketes Transport och hämta konsumentmetall från några av stans gröna behållare. Medelsvensson återvann i fjol tolv kilo pappersförpackningar, fyra kilo plast, men bara knappt två kilo metall. Därför räcker det ofta att tömma någon gång per månad.

Det är FTI, Förpacknings- och Tidningsinsamlingen AB, som äger de gröna containrarna, och därmed också materialet som konsumenterna släpar dit. Bolaget samägs av flera stora industriföretag och branschorganisationer, och är en följd av det svenska producentansvaret, lagstiftat sedan 1993.

Det är också på FTI:s uppdrag som vi under morgontimmarna halkat runt i brandkårens släckskum sedan någon vandal tuttat eld på tidningsbehållarna i Axelsberg, och som vi stått med arbetshandskar och städat upp bland tandkrämstuber och bearnaiseflottiga hämtmatsförpackningar.

2. Mellanlagring

Förmiddagsrundan tar slut och vi rullar upp på den gigantiska vågen vid entrén till återvinningscentralen. Lastbilens vikt registreras på ett plastkort innan flaket tippas och morgonens metallskörd hamnar på hög, mitt ute på en asfalterad uppställningsplats. Plast och tidningar flyger kors och tvärs över den regnvåta planen. På vägen ut vägs lastbilen på nytt, och viktskillnaden registreras i en dator.

3. Sortering

Centralen i Vantör utgör dock bara en logistisk andhämtningspaus. Här lastas metallskroten om, och färden går vidare söderut, förbi Huddinge, och ut i skogen till en undangömd plats. Här möter masskonsumtionen sin dunkla eftervärld. Bilskrotar och diskmaskinskyrkogårdar ligger bredvid gamla gräsbevuxna deponihögar vars innehåll det knappt är önskvärt att ens fantisera om. Måsarna över de vidsträckta avfallshögarna ser på avstånd ut som myggsvärmar vid Torneälvens strand, en varm sommarnatt. Detta är onekligen ekonomins baksida - det för gemene man osynliga priset för välfärd, Thailandssemestrar och lånefinansierade tv-apparater.

Metallskroten vi följde till anläggningen i Vantör har nu hamnat i en ännu större hög. Bredvid ligger berg av plast, glas, papper och metall från i stort sett hela mellersta och norra Sverige.

– Vi har en genomströmning på runt 4 000 ton metall per år. Mellan 10 och 15 procent är aluminium, säger Per Martinsson, operativ chef för Miljösortering på Södertörn.

En enorm hjullastare avbryter vårt samtal och dammar rätt in i skrothögen, fyller skopan, och backar ut. En salig blandning av stekpannor, rörsnuttar, folieförpackningar och utländska ölburkar töms bryskt och brutalt ned i ett gigantiskt hål vid sorteringsanläggningens fot. Ljudet är fullständigt öronbedövande. Vi följer metallen in i byggnaden och hamnar i en labyrint av bullrande transportband. Doften av illa rengjorda mejeri- och fiskförpackningar är sur, men uthärdlig.

Här hanterar blott sex anställda runt 15 000 ton blandad återvinning per år. Tre av dem står nu vid bandet med hörselskydd, handskar och grova arbetskläder. Manuellt sorterar de bort plast, koppar och mässing i ett hisnande tempo. Det som blir kvar fortsätter in under två tilltagna elektromagneter som på ett ögonblick suger upp all järnskrot och dumpar det i ett schakt. Minuten senare pressas det till portföljstora klossar, snart på väg till stålverket Ovako i Smedjebacken. Prislappen är cirka 2,30 kronor per kilo.

Det som slunkit förbi fingrar och magneter genomgår en sista automatisk sortering innan det når pressarna. På andra sidan anläggningen hittar vi aluminiumbalarna. Kilopriset ligger runt sju och femtio. Lastbilen kommer om några timmar.

4. Nedsmältning

Man kan tro att industrinationen Sverige, med sina bergsmän, hyttor och gruvor, är hemmastatt i aluminiumtillverkning, men här i landet finns bara två fabriker. På Kubal i Sundsvall framställs ”primäraluminium” genom smältelektrolys av aluminiumoxid, med bauxit och elektricitet som främsta insatsvara. Stena Aluminium i Älmhult gör enbart sekundäraluminium av gammalt skrot, vilket bara kräver fem procent av energin som går åt vid tillverkning av primäraluminium. Bolaget omsätter närmare 1 miljard kronor och är en del av Dan Sten Olssons industrikonglomerat, Stena-koncernen.

Med störtkruka och stålhettade skor leds vi in på en enorm asfalterad yta, där hög efter hög med metallskrot tornar upp sig mot försommarhimlen. I ett bås ligger nytillverkade och tillsynes felfria stekpannor, men som gått bet i den danska fabrikörens kvalitetskontroller. I grannbåset ligger 5-cylindriga motorblock från Volvo. Längre bort, i en oformlig hög, ligger reklamskyltar, bildekaler, flygplanskroppar, byggprofiler och andra obskyra aluminiumdetaljer och väntar på sitt öde. För Stena Aluminium är bidraget från konsumenternas återvinning begränsat, men i en container hittar vi ändå aluminiumbalarna från Huddinge.

Temperaturen och ljudnivån stiger till det tredubbla när vi lämnar förmiddagssolen och går in i smältverket. Framför kontrollrummets tonade rutor står två roterande 4- megawattsugnar, stora som timrade fritidshus. Luckorna öppnas och för tankarna till Mordor, Tolkiens dystopiska helvete i Sagan om Ringen. Det ryker, stånkar, och i ugnarnas glödheta inre syns siluetten av metallskelett som i en på förhand avgjord kamp ger vika för hettan. Ett transportband trevar sig fram och fyller lokalen med ett fönsterkrossande oljud när det tvångsmatar den gapande ugnen med ny råvara. En propanlåga slår upp, portarna slutes, och ugnstemperaturen stiger till runt 1 000 grader. På tre timmar förvandlas 30 ton skrot till smält aluminium och trögflytande saltslagg. Den lättrinnande metallen tappas i en legeringsugn, späs ut med kisel, och rinner sedan vidare mot ett transportband. Här på bandet, över ett vattenbad, gjuts dagligen cirka 40 000 sjukilostackor. De skrymmande aluminiumbalarna i Huddinge har förvandlats till en fabriksfärdig råvara, med en prislapp på runt 20 kronor per kilo. Tre gånger mer än när den anlände fabriken.

5. Ny skepnad

Stena levererar runt 50 000 ton aluminium på ett år, varav 400 ton skickas till en låg och föga tilltalande byggnad längs med E4:an, mitt mellan Arlanda och Stockholm. Här, på Solna Pressgjuteri, tillverkas bland annat spärrcylindrar till Volvos lastbilar. De går sedan med lastbil till Volvo Powertrain i Köping och kommer med tiden hindra chaufförer från att lägga i backen när lastbilen rullar framåt.

Nu står gjutaren Mikael Carlsson i blåställ och arbetshandskar och sänker ned de silverblänkande tackorna i en midjehög gryta. Då och då avbryts han av en till synes arrogant verkstadsrobot som skopar upp några liter smält metall i ett öskar. Armen vrider ett kvarts varv och tappar den silverskimrande legeringen i en tvådelad gjutform. En större kolv dyker upp från ingenstans, och pressar ut aluminiumet i formens alla vrår. Trycket är 700 ton. En ABB-robot tar över, plockar ut den färdiga delen, gör rent formen och smörjer den inför nästa laddning. Nu återstår efterbehandling innan delarna kan monteras, en trappa upp i fabriken. Konkurrensen från Indien och Kina är stenhård, men än så länge går affärerna runt, menar gjuteriets vd Håkan Larsson. Vi lämnar fabriken och sätter punkt för exkursionen längs med aluminiumets väg, från hushåll till industri.

Kaviartuben i Axelsberg har till råttans förtret körts till Vantör, balats i Huddinge, smälts ned i Älmhult, skeppats vidare till Upplands Väsby och där intagit formen av en spärrcylinder. Vad en miljömedveten söderortsbo slängde med en axelryckning har med logistik, propangas och lite urgammalt metallurgiskt vetande fått ett pris på i runda slängar 100 kronor per kilo. Inte illa för en kaviartub.