På måndagen ansökte GM om konkursskydd. Nu följer smärtsamma kirurgiska ingrepp och chockbantning. Samtidigt kämpar regeringar i USA, Tyskland och Sverige med ytterst svåra avväganden; I vilken utsträckning ska de gå in och rädda jobb – och vad ska anses som hopplöst förlorat?
Men mitt i all dramatik och darrande osäkerhet för Saab; låt oss göra en banal jämförelse – något ett barn antagligen skulle göra först av alla när det gäller bilindustrin – att jämföra utbud med efterfrågan.
Utbudet av bilar är nämligen betydligt större än efterfrågan och har så varit i decennier – en strukturell överkapacitet som bara i EU uppskattas av Europaparlamentet till 20 procent.
Men inte bara kapaciteten är högre än efterfrågan. Det gäller även själva tillverkningen. Sett till hela världen tillverkades det för två år sedan 53,1 miljoner bilar och lätta lastbilar. Men det såldes bara 49,5 miljoner. Allt enligt Automotive News databas.
Under de kommande fyra åren väntas bilförsäljningen sjunka 20–25 procent.
Men det stannar inte där.
Långsamt som en stor oljetanker girar, men liksom ödesbestämt, ändras förutsättningarna i grunden.
Folk blir rikare i utvecklingsländer, långtifrån Sverige, och bilförsäljning- och produktion flyttas alltmer till andra världsdelar.
I länder som Kina, Indien och Iran ökar produktionen och efterfrågan. I Indien har bilproduktionen fyrfaldigats mellan 1997 och 2007. I Kina har den ökat mer än fem gånger under samma period; från 1,6 till 8,9 miljoner bilar per år, enligt den internationella bilorganisationen Oica. Och det samtidigt som produktionen minskar i länder som USA och Sverige.
Det är de breda penseldragen.
Men den europeiska bilindustrin sysselsätter direkt eller indirekt 10 miljoner personer, vilket motsvarar 6 procent av den sysselsatta arbetskraften i EU.
I sysselsättningstopp ligger, bakom Slovakien, Tyskland med nära 12 procent av jobben i fordonsindustrin – och nästan lika många i Sverige – cirka 10 procent, enligt siffror från branschorganisationen Acea.
Hög sysselsättning innebär större chans för omval för politiker.
Man kan säga att regeringarna som är satta att rädda bilindustrier har två vågskålar. I den ena ligger den globala obevekliga strukturomvandlingen och i den andra sysselsättningen – kryddad med bilarna som känslomässiga nationalsymboler. För det svider långt in i själen på många svenskar när Saab och Volvo ifrågasätts.
Och det sved hos många tyskar när italienaren och eleganten Sergio Marchionne svepte in och ville ta över Opel.
Därför ser vi också hur regeringar runt om i världen går in med lån och stöd i olika former för att bevara just sin bilindustri. Den stora frågan för dem nu är: Hur långt ska de gå?
I Tyskland var det först glada tillrop från förbundskansler Angela Merkel, men i takt med antalet förhandlingsrundor med GM:s ledning hårdnade attityderna mot GM – som spelade ut allt mer desperata kort för att få regeringsstöd. Nu går tyska regeringen in med 1,5 miljarder euro i undsättningslån och ställer upp med garantier för lån på 4,5 miljoner euro till det ”nya Opel”.
I Sverige har regeringen varit njuggare: Det går inte att utesluta valfiske bakom agerandet och alla hårda ord: Enligt en Sifo-undersökning från februari, publicerad i Aftonbladet, ville bara en tredjedel av svenskarna att regeringen skulle gå in och stötta Saab ekonomiskt.
Men den senaste veckan – när Saabs desperata kamp ställts på sin spets – har regeringen bytt fot: Den konstruktion de nu erbjuder Saab liknar principiellt den tyska: Hittar Saab en köpare kan svenska regeringen tänka sig ett kortfristigt lån över sommaren för att betala löner och leverantörer. Dessutom kan de tänka sig att gå in med garantier för ett lån på motsvarande 4,5 miljarder kronor från Europeiska Investeringsbanken (EIB).
Om Saab hittar en köpare, alltså.
I USA, där folk traditionellt är betydligt hårdare mot statlig inblandning, har man gått längst: Staten går in och blir största ägare i det som blir det ”nya GM” samtidigt som de pytsar in 30,1 miljarder dollar i lån – som de i praktiken inte kommer att få tillbaka.
Men kom ihåg att det ”nya GM” i USA ska bantas brutalt: elva fabriker försvinner och tre läggs i malpåse.
Regeringarna sneglar nu på varandra och försöker hitta en balans mellan att inte subventionera bilmärken som ändå inte kan klara sig. Och rädda jobb.
Saab gör nu allt för att bevisa att bolaget är värt att satsas på. Att Trollhättefabriken är effektiv och att de gör effektiva bilar som folk efterfrågar – även om de inte kan sälja i Kina och Indien. Det blir nu upp till en köpare att bedöma det, med stöd från den svenska regeringen på ungefär samma sätt som i Tyskland.
Tillbaka till GM:s kollaps: Egentligen är den ganska naturlig. Man anpassar kostymen till den globala omstöpningen – utbudet till efterfrågan.
Ska det vara så konstigt?
