Vladimir Antonov föddes rakt in i Sovjetunionens akademiska elit. Farfadern Yuri Antonov var en av förgrundsgestalterna i det ryska atomprogrammet och när Sovjetunionen sprängde sin första atombomb var Yuri Antonov den förste som studerade bombens epicentrum.

Fadern Alexander föddes 1950, disputerade 1973 och flyttade sedan till Uzbekistan, där Vladimir föddes 1975. Därefter flyttade familjen – mamman nämns nästan aldrig – till staden Tjkalovsk i Tadzjikistan, Sovjetunionens allra fattigaste republik.

Unge Vladimir kunde ändå känna sig tillhöra ett utvalt frälse. I Tjkalovsk bodde den akademiska eliten inom Sovjetunionens kärnprogram. Fadern avancerade till biträdande chefsingenjör med 600 personer under sig. Morfadern var chef för hela verket.

Tänk Vladimir Antonov som en bortklemad son till en chefstjänsteman på en svensk bruksort under folkhemmets glansdagar. Ett ensambarn som skulle bli någonting. Satsas på. Men jämförelsen haltar delvis. Livet för den akademiska gräddan i Tjkalovsk saknade all typ av lyx och den oländiga staden var oändligt långt från västvärldens gäckande puls – och fina bilar.

Den bilälskande Vladimir fick ändå en överklasspojkes medfödda självförtroende.

Men när han var 16 år ställdes allt på ända. Sovjetimperiet brakade ihop och pappa Alexander blev arbetslös. Ändå skrev unge Vladimir 1992 in sig på prestigefulla Moskvainstitutet för ingenjörskonst och fysik. Han skulle gå i samma fotspår som far och farfar.

Men samtidigt hade han fått känna på hur det kändes att stå utan pengar i en kapitalistisk värld. Ryssland var nu i allmän kollaps och fadern tvingades hanka sig fram som konsult. Då hoppade Vladimir av ingenjörsstudierna. I stället satsade han på en motsvarande civilekonomutbildning i Moskva.

Det blev en vändpunkt.

Han började klättra. Redan under studietiden 1996 tog han anställning som controller på Rysslands Sparbank. Till skillnad från Victor Muller, som aldrig ägt en Saab fram till 2010, älskade Vladimir Antonov det udda bilmärket från väst. 1996 hade han samlat nog pengar för att köpa Saabs allra dyraste och sportigaste modell, en 9000 Aero.

Många undrar var Antonov fått sina pengar ifrån. Familjen var visserligen fin, men knappast rik.

Den första stora penningsumman tjänades med lika mycket tur som skicklighet. År 1997 blev han chefsekonom på Lefko-Bank och det var där som han skapade grundplåten till sitt imperium. Allt enligt egen utsago i den rapport som Riksgälden lät göra i december 2009.

Han fick ansvar för att sälja ryska statsobligationer, vilket han gjorde precis innan bankkrisen slog till. Med 10-procentig förtjänst på försäljningen fick han ut hisnande 5 miljoner dollar, motsvarande cirka 30 miljoner kronor, i bonus, som han 1999 använde för att köpa den konkursfärdiga Akademhimbank för endast drygt 1 miljon kronor efter att banken nästan kollapsat under krisen året innan.

Redan då var Vladimir – inte fadern Alexander – den pådrivande. Tillsammans började far och son vända banken, installera nya it-systen och effektivisera. De säger själva att det är deras affärsidé: att vända förlustbolag med slumrande tillgångar till vinst.

Samtidigt kom rykten i svang i det våldsbenägna Ryssland.

Akademhimbank hade knutit en man som hette Sergej Ponomarev till sig. Han var inte formellt anställd men hade bankens visitkort och arbetsuppgiften att få in nya kunder. Ponomarev sköts till döds år 2000 i det hus han bodde i. Samtidigt kom rykten i ryska medier att Akademhimbank var inblandat i en stor penningtvätthärva – allt enligt den rapport som Vladimir Antonov själv låtit det internationella undersökningsbolaget IPSA ta fram för att rentvå sig själv.

Strax därefter försökte bankens säkerhetschef Yuri Molchanov, en före detta KGB-officer, pressa Antonov på pengar. Säkerhetschefen sparkades och dömdes för utpressning.

Enligt rapporten misstänkte det ryska inrikesministeriet ett samband mellan mordet på Ponomarev och säkerhetschefens avgång. Mordet klarades aldrig upp, och varken Akademhimbank eller Antonov anklagades för något.

Först därefter startade far och son Antonov bolaget som skulle bli moderbolag för deras snabbväxande sfär – Convers Group. Nu började företagsbygget på allvar.

Antonovs köpte Konversbank 2003 och flera regionala banker i Ryssland. Men de ville växa i Europa, vilket var svårt för ryska banker.

Så öppnades ett litet fönster på glänt. Konversbank köpte 2003 upp Snoras bank i Litauen, precis innan landet blev accepterat som medlem i EU. EU-medlemskapet gav rätt för banker att öppna bankfilialer i andra EU-länder. Snoras skulle nu bli bryggan till Europa.

Men innan Antonov hann sätta planerna i verket kom nya medierykten i svang; Antonovs nya bank – Snoras Bank – anklagades under 2005 för inblandning i en penningtvätthärva i Australien.

Antonov befanns vara oskyldig – far och son Antonov hjälpte även den australiensiska polisen i undersökningen, enligt rapporten från Kroll.

Samtidigt växte både affärsverksamheten och ryktesfloran. När Akademhimbank 2004 ansökte om att gå med i det ryska insättningsgarantisystemet nekades man – flera gånger – fram till 2006. Vladimir Antonov tyckte sig inte få några bra förklaringar och hamnade i ordfejd med chefen för den ryska centralbanken, Andrej Kozlov.

Strax efteråt mördades Andrej Kozlov. Far och son Antonov utreddes ytterligare en gång, men befanns oskyldiga och en annan bankir, Aleksej Frenkel, dömdes för mordet.

Tillbaka till Antonovs Europaexpansion med Snoras Bank. När Antonov ville starta filial i London stoppades det av den brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, FSA. Antonov överklagade och en utredning sattes i gång.

I efterhand hävdar FSA att Antonov lämnade otillräckliga och vilseledande uppgifter om att han nekats tillträde till insättningsgarantisystemet i Ryssland. Det slutade med att Snoras drog tillbaka överklagandet i mars 2009, precis innan ärendet skulle avgöras i april samma år.

Antonovs företagsgrupp har växt explosionsartat på senare år och finns nu i ett tjugotal länder: Han ägnar sig mest åt finansverksamhet. Två omstridda köp har varit Griffon Bank i Dominica i Västindien 2005 och Banco Trasatlantico i Panama 2008 – två länder kända som tillflyktsorter för penningtvätt. Han är dock långt ifrån ensam om att äga verksamheter där.

År 2008 kom ett nytt märkligt dödsfall. Nu i Moldavien. Det var vingrossisten Igor Vainberg Gers som låg död i huvudstaden Chisinau mitt i julihettan. Han hade obetalda skulder till Convers Group och misstankarna riktades mot far och son Antonov.

Men enligt den rapport som Riksgälden lät göra, har Vladimir Antonov visat upp dokument från den moldaviska polisen som ska bevisa att Vainberg Gers begick självmord.

Dagen innan Saab varslade 750 anställda om uppsägning, den 11 mars 2009, skjuts Vladimir Antonovs far Alexander ner utanför sitt hem i Moskva. Han träffas med fem kulor i magen, axel och en hand, men skadorna är inte livshotande. Även hans livvakt skadas.

Ungefär samtidigt blev också Vladimir Antonov utsatt för ett mordförsök. TV4-journalisten Jens B Nordström skriver i sin bok ”Cirkus Muller” om hur Vladimir Antonov hörde kulorna smattra mot den bepansrade plåten på sin bil när en annan bil gled upp bredvid vid ett rödljus i Moskva. Han klarade sig oskadd. Enligt Vladimir Antonov handlade mordförsöken om ett utpressningsförsök på nära 1 miljard kronor.

Vladimir Antonov har, vad SvD Näringsliv kunnat finna, inte delgivits misstankar om brott eller blivit dömd.

Vem är då människan Vladimir Antonov?

Jag har träffat honom ett par gånger och mötts av en lågmäld, lite otålig man med vänliga ögon. En som ständigt tycks vara på väg med en bekymmersrynka i pannan och livvakt som följeslagare. Men också en som har nära till skratt, då hela ansiktet öppnas. Mellan varven ser han till att vara med sin fru, som tidigare jobbade som ekonom i sfären, och två barn i det fashionabla hemmet i London.

Han älskar bilar och som många andra från Ryssland som snabbt tjänat stora pengar tycks han drivas av revanschistiska drömmar om att komma in i västvärldens finrum. Det gäller speciellt efter att GM nekade honom tillträde till Saab i december 2009. Spelet om Saab ställer hans revansch på sin spets.

Research: Susanna Andersson