– Om jag är orolig? Ja, herregud. När jag kliver upp ur sängen, när jag är på jobbet, när jag kommer hem från jobbet… Jag tänker på det hela tiden, det går inte att släppa. Det är som att ha blivit besatt av en dålig tanke.

Orden från mäklaren på Wall Street, en man i 45-årsåldern med tyngda axlar, syftar till den ekonomiska kris som lamslagit stora delar av världen under de senaste månaderna. Oron för att han, likt många av sina kollegor, ska tvingas sluta är påtagligt stor och med rätta befogad. Och han säger det bäst själv där vi sitter på det klassiska Wall Street-haket Harry’s Café efter ytterligare en dag av nedgångar.

– Lyssna noga nu: Det här är bara början. Vi har inte ens sett någonting än.



Bredvid oss sitter en av mannens kollegor och som menar på samma sak.

– Oavsett hur mycket pengar som pumpas in i olika stödpaket så kommer det inte att vara tillräckligt. Jag tror inte att det finns någon eller något som kan hindra det här från att fortsätta, säger mannen innan han pekar mot huvudet. Det är psykologi som det handlar om nu. Inte stödpaket.

Mannen med de tyngda axlarna nickar instämmande.

– Det här är horribelt. Allt är bara ett enda stort mörker.

Den meningen, om hur horribel situationen är på Wall Street, återkommer frekvent i en eller annan form när jag vandrar omkring på Harry’s Café och jagar citat från människor som allra helst vill vara anonyma. Det pratas en del amerikansk fotboll och bilar, privatliv och problem – men i övrigt är det om det ekonomiska klimat som de tvingats lära sig att leva med de senaste månaderna som det surras. Ett klimat av konstant oro där allt kan skälva och förändras på bara ett fåtal timmar.

– Jag kom hit för tre år sedan från London. Det här var inte vad jag hade förväntat mig. Hade jag fått bestämma skulle man aldrig ha försökt rädda någonting, det är bättre att allt får falla och man sedan bygger upp allt på nytt. När man började rädda banker och sedan inte var konsekvent utan lät Lehman Brothers falla skapade det en osäkerhet som bara förstörde, säger en man i 30-årsåldern.



I mitten av oktober sade William Thompson, New York Citys ena revisionschef, att slutnotan för den finansiella krisen skulle kunna bli så pass hög som 165 000 förlorade jobb inom den privata sektorn under de två kommande åren. I slutet av november skruvade hans kollega Thomas DiNapoli upp de siffrorna rejält: 225 000 jobb bort inom de närmaste två åren löd beskedet och med det en ekonomisk baksmälla på 6,5 miljarder dollar i förlorade skatteintäkter enbart från den finansiella sektorn.

– Wall Street är motorn som driver ekonomin i delstaten och staden New York, men den globala kreditkrisen har saktat ner den maskinen. Med hastigheten som det här året har nu så kommer det här året att bli ett av de värsta någonsin på Wall Street, säger Thomas DiNapoli.

Enligt honom har redan mer än 16 000 jobb kopplade till den finansiella sektorn försvunnit i år – och när oktober 2009 är till ända väntas den siffran vara 48 000, med mer än 38 000 jobb kopplade till värdepappershandeln. Och allt detta samtidigt som företagen drar in, eller snålar in, på bonusarna, något som slår i alla skikt.

Enligt Thomas DiNapoli kan delstaten och staden New York förlora 6,5 miljarder dollar i skatteintäkter från Wall Street under de kommande två åren, eller 12 procent av skatteintäkterna för New York City och 20 procent för staten. Och med förlorade skatteintäkter kommer nedskärningar inom vård och skola, indragna polisutbildningar, försämrade kommunikationer…



Margaret Cooke har egentligen ingen koppling alls till Wall Street. Inte mer än att hon är förbannad på den amerikanska centralbanken Fed, på bankerna och på girigheten. Och det rejält. Tillsammans med ett trettiotal andra demonstranter har hon samlats vid Union Square för att med ramsor och plakat föra fram sitt budskap: sluta ”rädda” banker, sluta förstatliga landet.

– Vad kommer att vara kvar av USA, av New York City och Wall Street i slutändan? Vi är här för att väcka folks intresse och uppmärksamhet, få dom att reagera. Den här cirkusen har drabbat oss alla genom att vi måste hålla tillbaka ekonomiskt och det måste få ett slut.

Mötet fungerar hyfsat, människor stannar till och lyssnar, tar en lapp och går vidare innan kylan blir för outhärdlig. Det är med den lappen i fickan jag senare läser guvernör David Patersons några dagar gamla inlägg i tidningen New York Post där han beskriver ”delstaten New York som en oceanångare som har kollapsat med ett massivt isberg”. Och det är med den lappen i fickan jag sitter på Harry’s Cafe på Wall Street. En kvinna, som arbetar med affärsjuridik, tittar försynt på den men vill inte kommentera dess innehåll.

– Folk får tycka vad dom vill, men jag vet inte… Hade det blivit bättre om bankerna inte hade räddats? Det är omöjligt att svara på.



Mannen i 45-årsåldern med de tyngda axlarna, som slutligen låter mig kalla honom för Steven även i texten, har börjat göra sig redo för hemfärd från Harry’s Café. Det är en dag i morgon också, och som han själv säger det:

– Du har inte en aning om vad som kommer att hända. Du måste försöka få den sömn du kan, så länge du klarar av att sluta oroa dig med andra ord.