”Jaha, annars då?”. Barack Obama hängde av sig kavajen och tog en stor tugga av en swedish kanelkrans liksom för att markera att det var slut på tomma artighetsfraser om frihandelsavtal, fruktbara relationer och blaha blaha och dags för lite tête-à-tête två statsmän emellan. Pinsamt uppspelta utrikesministrar och annat löst folk var således utkörda.

”Ärligt? Sådär”, sade Fredrik Reinfeldt och började mumsa på en butterkaka.

”Den goda nyheten är att alla verkar ha köpt storyn om The Pippi Longstrump Economy, trots att BNP räknat per svensk stått stilla sen 2007. Den dåliga är att 40-talisterna nu stämplar ut och lär bli löjligt gamla. Det kommer kosta galna pengar”.

”Åh fan”, sade Barack Obama med bulle i munnen.

”Hur ser det ut hos er?”, frågade Reinfeldt försiktigt.

”Gissa två gånger kompis. Hela efterkrigsgenerationen är ju som statsfinansiella mördarsniglar, rena mardrömmen. Vi saknar minst 70 000 miljarder dollar för att det ska gå ihop.”

”Åh fan”, sa Fredrik Reinfeldt. De tuggade vidare under tystnad, båda djupt försjunkna i egna tankar.

Så lär snacket förstås inte gå när USA:s president snart gästar Sverige. Politiker gillar nämligen inte att prata demografi. Det är ungefär som att ta upp sina prostatabesvär på en anställningsintervju, det finns liksom inget att vinna. Det är lite synd. Även finanskillar borde hänga mer på BB. Det är nämligen där det kanske viktigaste ekonomiska nyckeltalet skapas.

En bra diagnos på ett lands ekonomiska hälsa kan ställas med hjälp av tre enkla frågor: hur många invånare finns det, hur gamla är de och hur många jobbar? Globaliseringen har gjort denna faktor ännu viktigare. Medan kapital och teknik flödar blixtsnabbt över gränserna har medelklassen inte riktigt samma schwung i steget. I Sverige flyttar vi under vår livstid i snitt 1,8 gånger över kommungränsen.

En som i åratal påpekat just detta och vikten av demografi för att förstå ekonomi är Gunnar Wetterberg, författare, historiker och avgående samhällspolitisk chef på Saco. Han föreläser utifrån en enda bild: den som visar antal födda i Sverige år för år sedan 1900.

En snabb blick på denna kurva räcker för att förstå ganska mycket. Den svenska friskolekrisen till exempel. Att JB Education gick i konkurs och flera andra gymnasier står på tur borde inte komma som en chock. I början av 90-talet hade svenskarna fullt upp med att oroa sig för 500 procents ränta. Födelsetalen sjönk dramatiskt jämfört med det glada 80-talet. Detta har nu slagit igenom som kraftigt minskande antal elever, förlåt kunder, i friskolorna.

Födelsekurvans våldsamma svängningar de senaste hundra åren påminner om kursutvecklingen för en högriskaktie på Stockholmbörsen, rätt långt ifrån den linjära och förutsägbara värld som prognosmakare envisas med att drömma om.

De högsta topparna bildar samhällsekonomiska tsunamivågor som sköljer in över landet och gör djupa avtryck i landskapet.

Miljonprogrammet är enligt Gunnar Wetterberg inget annat än ett gigantiskt betongmonument över 40-talisterna och hur mycket vi älskar dem. När vågen nu står på tur att dränka åldrings- och sjukvården blir konsekvenserna stora, även om ökad produktivitet bromsar effekten.

Detta är mycket väl känt. Det går nästan att bygga ett litet höghus i öststatsstil av alla utredningar i ämnet, senast en rapport som lades fram i höstas på uppdrag av regeringens Framtidskommission. Allt går att koka ned till ett torrt konstaterande: färre ska betala för fler. Det skapar enligt organisationen Sveriges Kommuner och Landsting ett hål på uppemot två hundra miljarder kronor lagom till mitten av 2030-talet, ett gap som kan fyllas av dramatiska skattehöjningar eller att vi själva betalar mer.

Om detta talas det fortfarande förvånansvärt lite. När regeringen samlades på Harpsund var skattechock inte precis ordet för dagen. En kvalificerad gissning är att det beror på att det dröjer några år innan den bistra verkligheten knackar på dörren.

Hela Europa brottas med samma problem.

I länder som Spanien, Grekland och Irland förvärras läget av att födelsetalen, enligt färska siffror, har rasat i krisens spår, precis som i Sverige på 90-talet. Demografins sprängkraft är förstås inte begränsad till västvärldens ekonomi. Vad ligger bakom det kinesiska tillväxtundret? Till stor del att antalet kineser i arbetsför ålder steg från 407 miljoner 1975 till 786 miljoner 2005.

Nu vänder trenden och en gigantisk pensionärsboom kommer vålla bekymmer. Världens demografiska freakshow pågår i Japan där det snart säljs fler blöjor till äldre än till småbarn. I andra änden av skalan finns Afrika som står inför en befolkningsexplosion. Mycket riktigt vallfärdar alla fondförvaltare med självaktning numera till denna tidigare så försummade världsdel.

Trots allt detta så lägger politiker i Sverige, Europa och även USA betydligt mer energi på att vinna nästa val än på att fundera kring budgetläget 2040, för att uttrycka saken försiktigt.

Det vore bra om det blev en ändring på den punkten, eftersom födelsetal till skillnad från mycket annan statistik är svår att prata bort. Inte minst vore det klädsamt om de folkvalda upplyste om den slutsats som många som studerat frågan verkar dra: att ett stort antal länder i väst kommer behöva en massiv arbetskraftsinvandring om inte välfärdsystemen ska kollapsa. Ett faktum som den växande skaran av främlingsfientliga i Europa borde ägna en minut, och kanske lite mer, att fundera över.