De sega turerna kring Saabs eventuella försäljning till Spyker fortsätter alltså samtidigt som Saabs nuvarande ägare GM går vidare med avvecklingen. Varför GM agerar så till synes irrationellt är, som så mycket annat i‑denna affär, svårt att förstå, förutsatt att GM är seriösa i sina förhandlingar. För varje dag avvecklingen fortskrider minskar värdet i det man påstår sig sälja. Samtidigt kan man inte utesluta att segandet ingår som ett led i förhandlingen med Spyker för att successivt få ännu lite bättre villkor.

Oavsett om vad man tror om Saabs överlevnadschanser i Spykers ägo, finns det nog få i Sverige som inte håller tummarna för att det ändå ska gå vägen för Saab Automobile. Det vore de anställda och innevånarna i Trollhättan väl unt att få dra en lättnadens suck och känna tillfredsställelsen över att ha tagit sig igenom pärsen. Den här gången också.


Trots att Saab Automobile är en i internationell jämförelse liten biltillverkare har Saab en betydande roll i det som i dag är fordonsindustriklustret på Västkusten. En nedläggning drabbar inte bara de 3  500 anställda, deras familjer, underleverantörerna och de kommuner de lever i utan också de andra bilindustrirelaterade företagen i regionen, Volvo PV och Volvo LV samt Chalmers och Högskolan Väst i Trollhättan. Redan har alla företag som sysselsätts direkt eller indirekt av fordonsindustrin i regionen drabbats, inte bara Saab och dras underleverantörer.

Både i teorin och i praktiken har det visat sig att industriella kluster, oavsett bransch, är beroende av en viss storlek, en kritisk massa, för att bli självgenererande, skapa nya företag och utveckla kunskaper. I det fordonsindustriella klustret i västra Götaland har Saab, trots att företaget gått knackigt under många år, haft en viktig roll i klustret. Men i och med krisen för bilindustrin har tvivlen på bilindustrins framtid i‑regionen börjat svaja och därmed finns också risken att klustret vittrar. Det innovationsklimat och den expansionskraft som är kännetecknande för ett kluster är inget man skapar genom god vilja, politiska floskler eller ens pengar, det är något som föds ur kunskap och samverkan, men det är också något som dör i brist på framtidstro.


Det är lätt att förstå regeringens dilemma. Ett mer direkt stöd till Saab innebär att staten gör ett åtagande inte bara för Saab, utan också för andra företag i regionen och för andra företag i andra regioner och i andra branscher och så vidare och så vidare. Det handlar inte om ”att ge Saab en chans”, som oppositionsledaren Mona Sahlin brukar säga, utan att i så fall göra betydligt större åtaganden.

Spyker Cars är inte bara Saabs sista chans, i värsta fall är det fordonsklustrets sista chans att överleva. Ifall Spyker är rätt ägare till Saab och om Spyker och dess ägare har ärliga avsikter lär vi få veta med tiden. För fordonsindustrin i Västsverige skulle ett besked om att Saab får en ny ägare och ytterligare ett liv innebära att den negativa trenden för klustret vänds.